Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - —v—: Svenskt Språk och Rättstafning (Rydqvist: Svenska språkets lagar, Hazelius: Om rättstafningens grunder)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
folkets? Ty detta, den stora allmänhet, som icke räknas
till de "bildade klasserna", har framför alt rättighet att fordra,
det rättskrifningen, en af de viktigaste af de få teoretiska
kunskaper, de äro i tillfälle att tillegna sig, göres så enkel,
redig och lättfattlig som möjligt.
Långt ifrån att den etymologiska stafningen erbjuder
några fördelar, medför hon tvärt om väsentliga olägenheter.
Hon söker nämligen att för alla tider fastbinda skrifbruket
vid sitt nuvarande utseende. Lyckades detta, skulle följden
blifva, att vid uttalets långsamt men oafbrutet fortgående
ombildning skriften slutligen gåfve en alldeles falsk bild af
språket; — man hade icke sitt eget utan sina förfäders språk
för ögonen. Skrifbruket skall dock icke kunna så fasthållas,
utan slitet emellan härledningen och uttalet, som städse
kommer att påstå sin naturliga rätt, skall det alt jämt visa en stor
grad af vacklan, och då i en mängd ord härledningen icke är
klar ens för störro delen af de bildade, kommer "bruket," att
införa quasi-etymologiska former, hvilka strida så väl mot
härledning som uttal. På detta sätt hafva vi fått de i hvarje
hänseende oriktiga: <i>ford<b></b>na, sednare, hjerpe</i> och
mångfaldiga andra.
Det är detta "allmänna bruk", som uppställes som högsta
rättesnöre af dem, hvilka väl inse omöjligheten af att fasthålla
en etymologisk stafning som princip, men ännu icke sett
frågan från hennes teoretiskt enda rätta synpunkt. De mena, att det
naturligaste och praktiskt enda möjliga är att skrifva så, som
våra erkändt bästa författare skrifva, och hålla hvarje försök
att införa en ny stafning för onyttigt och skadligt. Vi skola
således skrifva som Gejer, Tegnér, Agardh m. fl. Men det är
allmänt bekant, att dessa och otaligt många andra erkända
författares sätt att stafva erbjuder just i de fall, där man är
oviss, fullkomligt samma vacklan som det "allmänna bruket".
Men, menar man, där bruket icke är ovisst, där
åtminstone skall man följa det och icke genom någon ny stafning,
vare sig efter härledning eller uttal, "ställa till ännu mera
krångel och oreda". När nu alla människor, heter det,
skrifva der, så "skrifve man der och tige för resten still!"
Nej — här som öfver alt är stillastående otänkbart.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
