Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - —v—: Svenskt Språk och Rättstafning (Rydqvist: Svenska språkets lagar, Hazelius: Om rättstafningens grunder)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sannolikt kan intet enda ord under ett språks hela lifstid uppvisas
hafva haft samma uttal eller ens samma skriftliga form. I
fråga om rättstafningen gripa de "nya lärorna" omkring sig
alt mer, och deras antal, som med herr Hazelius skrifva: sant,
där, hjärta, kvinna o. s. v. ökas med hvarje dag. Och det
måste så vara. Ty att lägga ljudenligheten såsom grund för
rättstafningen och att småningom och med varsam hand införa
de förändringar, som däraf äro en följd, är det enda medlet
att, under fortsatt inskränkande af "oredans" område,
åstadkomma en alt större fasthet och enhet i rättskrifningen och
att anvisa skrifbruket den väg, på hvilken det har att följa
och alt trognare ansluta sig till språket under dess ständiga
utveckling.
Men att uppställa bruket, vare sig mer eller mindre
understödt af härledningen, såsom rättstafningens grundlag har
ännu en annan väsentlig olägenhet. Det är icke nog, att
bruket i och för sig är i otaliga fall vacklande. När det är
fast, företer det den mest i ögonen fallande brist på
öfverensstämmelse med sig själf. Man skrifver der men här ehuru
uttalet är så lika som möjligt; son, kosta efter härledningen,
men mån, måste med samma ljud mot härledningen; fjärd,
skälfva, färg, men, i strid mot både uttal och härledning:
fjerde, sjelfva, berg. Denna inkonseqvens, hvarpå exemplen
skulle kunna fylla flera ark, har haft en ganska naturlig och
högst behjärtansvärd följd: — hon har i hög grad försvårat
den första undervisningen i modersmålet. Hazelius, som med
rätta fäster stor vikt vid denna sida af frågan, har på ett
lifligt och öfvertygande sätt uppvisat, hvilken tid alldeles
ofruktbart för barnets förståndsutveckling upptages med
inlärandet af den mängd regler och undantag, som äro ett
uttryck af denna brukets brist på enhet. En norsk författare,
hvars ord H. anför, erinrar oss med alt skäl därom, att vi
äldre, som till större delen genom långvarig öfning lyckats
inprägla i vårt minne dessa brukets nycker, alla dessa
omotsvarigheter mellan tecken och ljud, glömma gärna den
ansträngning det en gång kostade oss att inlära "rättstafningen",
men de, som dagligen undervisa folkets barn, torde kunna
vitsorda, att efter flerårig möda å bägge sidor dock på långt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
