Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 7
- —v—: Svenskt Språk och Rättstafning (Rydqvist: Svenska språkets lagar, Hazelius: Om rättstafningens grunder)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
när icke de flesta förvärfva den "skriffärdighet, som man
genom att gå den enkla och förnuftsenliga vägen finge nästan
för intet." Man yrkar i våra dagar med större eller mindre
skäl på enklare lärometoder och på inskränkandet af en mängd
ämnen, som ingå i skolundervisningen; må man då i första
rummet göra början med det ämne, för hvilket en sådan
kringskärning och förenkling vore en positiv vinst!
Då det onekligen finnes mycket förståndigt folk, som i
hvarje sak framför alt vilja hafva någon sorts auktoritet
att trygga sig vid, och som må hända föreställa sig, att detta
yrkande på fonetiska grundsatser för rättskrifningen är en
"novitet", något nytt påhitt af oroliga människor, som aldrig
äro nöjda med hvad de hafva, så har Hazelius i sin lilla
innehållsrika skrift lemnat en lärorik öfversigt af denna
frågas historia så väl i vårt land som annorstädes. Han visar
huru italienskan och spanskan fått sin nuvarande
öfvervägande fonetiska och af alla lofprisade stafning därigenom, att
berättigade myndigheter dels — såsom Academia della Crusca
i Florens i 16:de århundradet — sanctionerade de reformer, som
den tidens språklärde påyrkade, dels — såsom spanska
akademien i Madrid i början af vårt århundrade — stälde sig själf
i spetsen för införandet af ett nytt ljudenligare stafningssätt.
Dessa exempel visa, att äfven ganska genomgripande
förändringar, när de äro fotade på ett enkelt och rationelt system,
blifvit af folket i dess helhet med ifver omfattade och på
jämförelsevis kort tid vunnit stadga, utan att därför — på
sätt man förespeglat — hafva gjort den redan befintliga
literaturen ens i den ringaste mån främmande och onjutbar.[1]
[1]
Hazelius säger (sid. 80) att "italienarne bland alla de
europeiska folken hafva kanske det yppersta stafningssätt", och
Rydqvist (sid. 480) förklarar: "att italienska rättskrifningen anses
allmänt som den yppersta för nu lefvande språk". — Detta
omdöme torde dock tåla vid någon jämkning. Till en början
vill det synas rec. som den spanska icke vore underlägsen.
I afseende på konsonantbeteckningen hafva bägge ännu sina
brister, men under det de spanska vokalljuden hafva hvart
sitt tecken, har ital. ännu ej i skrift uttrykt uttalets så tydliga
skilnad mellan slutna och öppna e- och o-ljud, en svårighet
som en utlänning först efter årslång förtrolighet med språket
kan öfvervinna. Men några, af de slaviska språken stå i detta
afseende kanske framom alla sina vestra syskon. Den i Böhmen
och Mähren talade tschechiskan har blott ett tecken för hvarje
ljud (undant. ch för det likbetecknade tyska ch); så har hon t. ex.
liksom alla slaviska språk, blott ett enkelt tecken för det enkla
ljud, som i andra språk på ett lika otympligt som vacklande sätt
betecknas med: ch (fr. och portug.), x (portug.) sc, sci (ital.), sz
(litau.) sh (eng.), sch (tyska) och sj, sk, skj, stj (sv.). — I span.,
holl. och dan. förekommer icke detta ljud, eljest hade de nog
ökat denna brokiga rad. Ännu en fördel besitter den böhmiska
rättskrifningen däri, att alla långa vokalljud skiljas från de korta
genom en accent. Det enda man kan anmärka, — om man ej
vill fästa sig vid det ännu i några få ord börjande stumma j
(förut g) framför annan konsonant, är att den ljudlag, som gör
att de svagare konson. b, d, h, z (= lent s), när de komma
framför en af de hårdare k, p, t, uttalas resp. p, t, ch, s, och
tvärt om, ännu ej tillämpats i skrift. Man skrifver t. ex hloubka
(af hlouboký djup), s bohem (med Gud) men läser hloupka, z
bohem. I serbiskan är äfven detta steg fullt uttaget, liksom
k och ch utbytts mot ett enkelt tecken, så att här hafva vi
en trogen fonetisk bild af språket. Ja, hvem skulle tro
det, äfven för den ordens ton, som man allmänt anser
onödigt att i skrift återgifva (jfr Haz. sid. 7), har det serbiska
skriftspråket funnit uttryck genom ett utvidgadt accentsystem,
som företrädesvis användes i ord- och läro-böcker men äfven
eljest, där man anser nödigt. Dock, härom kan endast muntlig
framställning lemna ett rätt begrepp — Äfven finskan med sina
egendomliga på både vokal- och stafvelse-harmoni grundade
ljudlagar har vetat att göra dessa gällande i ett fonetiskt skrifsätt. Äfven
här skiljas långa vokaler från korta, endast att det valda sättet,
vokalens två-skrifning, bör anses mindre godt än accentuering, som
den beslägtade ungerskan antagit. Vi hafva vidrört
förhållandet med dessa måhända mindre bekanta språk därför, att dessa i
vår tid införda ortografiska förändringar ådagalägga, att ett
strängare tillämpande af ett fonetiskt system för språkskrifning icke
är, hvad många äfven af dess anhängare torde föreställa sig, ett
oupphinneligt ideal, då det redan i våra dagar blifvit bragt så
nära sin realisation.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Dec 4 16:12:56 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1870/0476.html
