Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - —v—: Svenskt Språk och Rättstafning (Rydqvist: Svenska språkets lagar, Hazelius: Om rättstafningens grunder)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
506 8VENSKT SPRÅK OCH RÄTTSTAFNING.’
verket är en af de orimligaste, visar en blick på hvilka ord
man skulle hafva fått genom ett vidsträcktare användande
däraf. Man finge epftier (f. efter af fornspråkets eptir),
hogjd, magkt o. dyl. — I alla dessa fall, där sålunda
bruket saknar hvarje förnuftsenligt stöd, bör snarast försök göras
att rätta missbruket.
Innan vi lemna granskningen af herr Hazelii arbete,
vilja vi slutligen erinra därom, att han, i likhet med de
fleste som hos oss fattat frågan om rättstafningen från
fonetisk synpunkt, tillhör dessa vårt modersmåls verkliga
vänner, som på det varmaste försvara alla etymologiens och den
historiska språkforskningens berättigade fordringar på den
nuvarande svenskans renhet och rykt. Så ingick det i det
ofvannämda mötets förslag, att man borde motarbeta den
onödiga sammanskrifningen af två ord och således skrifva till
freds, å sido, till baka. "Etymologien" säger H. (s. 68),
"är icke rättstafningens mål, men ett af hennes yppersta
medel att hinna målet", och han yrkar därför, att där det
bildade uttalet verkligen är vacklande, bör skriften rätta sig
efter det uttal, som närmast öfverensstämmer mod
"härledningen. Så är stafningen skepp, beck, efter det i Götaland
rådande uttalet med rent ö-ljud, riktigare än skäpp, bäck,
såsom orden ljuda i Stockholmstrakten. Ingen behöfver
därför i närvarande tid frukta att af den fonetiska principens
sansade målsmän se införda i skriftspråket sådana former som
blade, vi kom o. dyl., så länge man i det vårdade talet, från
föreläsaren och predikanten endast hör, bladet, vi kommo.
Om sådana skrifformer i en framtid kunna vinna det
berättigande de nu icke ega, därom hafva våra efterkommande att
döma. Hvàrje slägte må blott tillse, att dess literatur är i
sin yttre form en spegelbild af dess vårdade tal.
Då i denna viktiga och ömtåliga fråga om
rättskrifningen de. mäns åsigter framför alt äro förtjänta af
uppmärksamhet, som gjort sig förtroliga med vårt språks lynne och
utveckling, så vilja vi till sist sätta läsaren i tillfälle att
bedöma den ståndpunkt, som den fräjdade författaren till
Svenska Språkets lagar här intagit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
