Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - —v—: Svenskt Språk och Rättstafning (Rydqvist: Svenska språkets lagar, Hazelius: Om rättstafningens grunder)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKT SPRÅK OCH RÅTTSTAFNING. 519
Hvad slutligen de keltiska språken beträffar, så finnes
v som slutljud så väl i den norra eller gaeliska grenen,
men tecknas här efter härledningen med bh t. ex. abh (läs
av) vatten, craobh träd, som ock i den södra eller
kymrisk a, där det äfven tecknas med v t. ex. env himmel-,bev
lef! Vi vilja icke upptaga läsarens tid och tidskriftens
utrymme med att visa, huru det i dettà afseende förhåller sig
med många flera konsonanter på samma sätt som med v.
I några språk finnas de i ordslutet hvarken i tal eller skrift,
i andra finnas de i talet men ej i skrift, i en tredje klass åter
väl i skrift men icke i tal, och slutligen finnas de både i tal
och skrift. Kan man, vid tanken härpå, värja sig för en
viss förvåning, då man hör en vetenskapsman påstå, att
"Danskarnes slutande v står i orthografiens häfder ensamt och
öfvergifvet"?
Vi komma nu till frågan ^m fv såsom tecken för /y-ljud.
Redan förut (sid. 505) är orimligheten af detta skrifsätt
antydd. Utom brukets ålder finner Rydqvist också intet stöd
att anföra för bibehållande af fv. Äfven vighet i
skrifning och andra språks skrifseder lemna honom här i sticket,
och, hvad mer är, han kommer i den uppenbaraste
motsägelse mot ett förut fäldt och ofta citeradt yttrande, att fv
vore "en barbarism, som hvarken Danskar eller Norrmän
låtit komma sig till last". Ja, i detta samma-kapitel om
rättskrifningen, erkänner han ännu, att denna skrifning är
"något egendomlig" och "numera oegentlig" — men ändå
böra vi behålla den. "Hvad månde då skälet vara"? frågar
läsaren. Lyssnom!–"då v i midten [d. v. s. teckningen
leva i. lefva] ovilkorligen skall draga med sig f i slutet, på
sätt det visat sig i Danskan, Norskan och hos ett par af våra
nyskrifvare, men vi till intet pris vilja få av, hav ... tavla,
dade" språk som tyskan och polskan skrifva v i slutet af ord,
ehuru ljudet är f, så måtte väl än mer de språk kunna skrifva
v, som också hafva ljudet. R. är emellertid för sin del så
öfvertygad om olämpligheten af ett sådant v, att han icke
allenast mot ljudet, utan äfven mot härledningen, ja, hvad honom
än mer är, mot bruket skrifver det åtminstone af oss "aldrig
förr skådade" skandinaf (men dock skandinavisk).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
