Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Pontus Wikner: Om betydelsen af en Svensk öfversättning af Plato
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om betydelsen ap en svensk öfversåttning ap platon. 133
besvara det kritiska spörsmålet om bibelns sanning och bibelns
auktoritet, så är den enda säkra vägen ett bildningens både
theoretiska och praktiska fördjupande i det personliga — gudomligt
menskliga — lifvet. Till ett sådant fördjupande kan den fria
menniskan icke tvingas med våld. Hon kan icke heller derifrån med
våld afhållas. Men den uppfostrande myndigheten kan gifva henne
bestämda anledningar till det ena och till det andra.
Den katholska kyrkan har i sitt uppfostringsarbete gifvit sina
söner bestämda anledningar att icke gå in i det personliga djupet.
Hon har förbehållit den rättigheten åt sig sjelf såsom den öfver de
enskilda själarne stående allmänna myndigheten; liksom om det öfver
individerna upphöjda allmänna, hvilket är en abstraktion, för sig
taget hade något personligt djup att ingå uti. Följden har blifvit
den naturliga: kyrkan sjelf stelnade i ett system af döda former;
och kyrkans söner, om de icke voro nöjda med dessa, hade i alla
fall blifvit så vanda att med sin uppmärksamhet riktas utåt, att
de icke på egen hand kunde gå rätt djupt i sig sjelfva, och funno
icke heller reda på det, som man endast på fördjupandets väg
finner: Gud. Och så blefvo de för det mesta mer eller mindre
förfinade atheister, der de icke blefvo bigotta orthodoxer.
Hos den protestantiska kyrkan har denna fara icke varit så
iögonenfallande; men hon är förhanden. Icke heller den
protestantiska kyrkan har i sitt uppfostringsarbete ständigt haft ögat
öppet för det innersta och individuela lifvets vigt, utan
understundom lagt tyngdpunkten i ett abstrakt formväsende. En frestelse
härtill har legat i sjelfva hennes s. k. formalprincip. Den
sanningen, att bibeln är normen för vår tro, så att hvad som deremot
strider icke kan vara en religiös sanning, är icke detsamma som
det påståendet, att bibeln sammanfaller med den för tvifvel
oåtkomliga religiösa sanningen; ty denna är aldrig blott ett abstrakt
s. stern af tankar utan är ett vilje- och tankelif i en lefvande själ.
Och dock ligger det nära tillhands att förväxla dessa påståenden
och, sedan denna förväxling skett, dels inbilla sig, att hvar och en
fir i besittning af den religiösa sanningen, hvilken är i besittning
af bibeln och icke tviflar på den, liksom om det skulle vara
detsamma att icke tvifla och att i sitt innersta vara fullkomligt viss;
dels, när tvifvel och motsägelser äro förhanden, anse sig hafva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
