Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Hans Forssell: Napoleon den 1:e och Franska Revolutionen. II. (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167 napoleon den 1:8te och franska revolutionen.
Men hans författareskap är så framstående, hans ämne på det stora
hela af så allmänt intresse, att vi icke kunnat underlåta att, på
samma gång vi påpeka den ovanliga bokens förtjenster, äfven
antyda dess fel. Det har synts oss så mycket nödvändigare att
som Napoleon gifvit i Augusti och September, kunna väl ej med något skäl
hänföras till vårfälttåget, som företogs efter slagen vid Rivoli och Arcole.
fälttåget mot Rom och Mantuas kapitulation. Men då saknar ju L:s
anklagelse också all tillstymmelse till grund. Icke dess mindre
återkommer han till densamma två, tre gånger i det följande. — Af liknande
art är t. ex. deti snärt, 90m Napoleon undfår, när han öfverlemnade åt
Serurier att mottaga Mantuas capitulation och sjelf reste undan
skådespelet till Bologna: »en återhållsamhet beundransvärdt väl beräknad
på en stor effekt», utbrister förf., amen som slog öfver målet, ty den
utvisade för mycket förakt (!) för den besegrade, för att vara ingifven af
verklig själsstorhet». Detta kan man ju kalla att söka sak! — När den
långa redogörelsen för underhandlingarne om Concordatet är ändad,
söker författaren till slut göra troligt, att de känslor, som gifvit upphof till
detta företag, icke voro något annat än en fnaskig fåfänga, att det värde
Napoleon tillade detsamma endast bestod deruti, att det skulle vara
en dekoration på den stora fredsfesten. När påfven dröjde med
bekräftelsen, så att detta ändamål icke kunde uppnås, miste Concordatet allt
vitt behag för Napoleon, menar Hr L. Och beviset derpå är, att han
sedermera uppsköt dess publicerande ett helt år. Men L. underlåter att
upplysa, det detta dröjsmål hade sin grund deri, att Napoleon först ville
afvakta Tribunatets reorganisation, för att öfvervinna dess motstånd. —
Och hvad skall man säga om ett glåpord så misslyckadt som detta: »denna
gång, såsom alltid, när man vågade med kraft sätta sig emot honom,
försökte Napoleon att falla undan» (! ?) eller om sådana combinationer
som den, att, när Napoleon befallde amiral Villeneuve att låta förstöra
sig, endast amiral Ganteaumes flotta derigenom kunde slippa ut från
Brest (hvilket nämligen var hufvudvilkoret för framgången af Napoleons
plan mot England) — »kan man väl tro, att härunder låg någon hemlig
plan att. äfven mot priset af en förlorad drabbning, för hvilken
ansvaret skulle drabba en annan, sjelf undkomma en falsk situation.» »Ett
stort nederlag skulle åtminstone tjenat honom till ursäkt och i hvarje
fall räddat honom undan åtlöjet» o. s. v., o. s. v.
Sämst af allt och enligt vår mening verkligen djupt nedsättande för
historieskrifvaren Lanfrey är hans behandling af processen rörande
Helvetesmaskinen, samt af Georges’ och Pichegrus sammansvärjning och
process. Här är det icke blott i deklamationen, gesterna, fraserna den unga
advokaten som talar, sjelfva dialektiken i dessa stycken förråda mannen,
som söker effekt mera än sanning, och som icke skyr något medel för att
vinna en sådan effekt. Utrymmet medgifver icke-att här ingå i någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
