Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Hans Forssell: Napoleon den 1:e och Franska Revolutionen. II. (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168 napoleon den 1:8tE och fRanska Revolutionen.
uttala denna del af vårt omdöme, som mången läsare helt visst af
den här anmärkta och starkt i ögonenfallande egendomligheten *
Lanfreys författareskap torde taga sig anledning att fatta misstro
äfven till det myckna, som i hans arbete är af obestridligt värde.
detaljerad kritik af denna lösligt grundade och försåtligt hopsatta
bevisning, raen vi äro öfvertygade, att hvar och en, som med opartisk blick
granskar densamma, skall, i likhet med oss, finna den ytterligt svag. Förf:s
uppgift är att ådagalägga, huru i sjelfva verket Bonaparte sjelf ställt
till dessa »s. k. sammansvärjningar» för att derpå vinna popularitet;
Lanfreys’ s. k. bevis äro i korthet intet annat än några illa
sammanbundna vittnesbörd om att förste Consulns polis varit konspiratörerna
på spåren någon tid, innan de slutligen blefvo gripna. När förf. dock i
afseende å Georges icke gerna kan komma undan sannolikheten, att denne
verkligen afsett ett anfall på Bonaparte, försöker han ändock åt honom
bevara våra sympatier genom ett litet försvar för - det politiska lönnmordet!
Frihetens vänner, menar han, hade intet annat vapen mot frihetens
förtryckare, än det han sjelf användt mot friheten. Och frihetens vänner skulle
då här vara — royalisten Georges och förrädaren Pichegru! — Arten af
förf:s framställningssätt i dylika stycken röjer sig äfven i fråga om de
bägge bekanta affärerna: Pichegrus och Wrights dödssätt. Hans förstånd
säger honom, att ingen menniska kan på någon rimlig grund döma
Napoleon såsom deras lönmördàre, men hans illvillja leder honom dock att
egna tio sidor åt framställningen af de insinuationer, som derom blifvit
gjorda. Sättet är det gamla vanliga. Han berättar t. ex. först mycket
utförligt de misstänkta detaljerna om Wrights dödssätt; medgifver derpå
att de icke hafva någon beviskraft, eftersom de blifvit samlade först tio
år efter dödssillfället, men kallar dem dock i samma andetag »apparences
accusatrices». Lönmordet är »pas vraisemblable», försäkrar han, men
skyndar att tillägga: »denna konklusion hvilar dock ingalunda derpå, att
Napoleon, samma dag som Wright dog, skrifver till Fouché: »Låt sätta
den eländige lönmördaren Wright i cell, efter han velat fly ur Temple»
»ty» antager förf. »dessa ord hafva kunnatt skrifvas, liksom så mycket
annat, för att bedraga efterverlden» (liksom Napoleon skulle hafva
beräknat, att hans efterträdare en gång skulle utgifva alla hans breflappar).
— »Beviset för Napoleons oskuld», fortfar förf. »ligger deri, att han i
sjelfva verket icke hade något intresse i Wrights död»; — men äfven
denna gång tillägges: »för öfrigt är det dock ingen omöjlighet, att Fouché
vidtagit denna åtgärd af öfverdrifvet nita — och till sist afslutas detta
märkeliga verdict med anförandet af en skämtares yttrande: »Denne
Bonaparte är verkligen olycklig, alla hans fiender dö under hans
händer» ! — Sådant kan man väl med skäl kalla ett försåtligt skrifsätt,
ovärdigt häfdatecknaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
