Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Skönliteratur - C. R. N.: E. Lundgren: En målares anteckningar - C. W—n: Herman Sätherberg: Naima
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184
SKÖNLITERATUR.
friskhet och glada lynne, hvilka — vi veta icke rätt om af nordiskt
eller sydländskt ursprung, kanske riktigast en blandning af båda —
fläkta som en uppfriskande tramontana genom hans arbete.
Slutligen är stilen det uppkryande innehållets genuina, sjelfskapade drägt,
naturlig, och derför sann och riktig. Stundom blixtrar och glänser
den alldeles öfverdådigt eller är djup och glödande, precis som
målarens pensel; men intet under! Egron Lundgren är kolorist
med penseln: skulle han då icke vara det äfven med pennan i
hand? Blott någon gång märkes i de ny tillagda delarne någon aning
om mera faktur än känsloursprung. Bagateller! Juvelerna gnistra
dess klarare genom infattningen, ja, till och med genom
tomrummen. Låtom oss komma öfverens om, att guldsmeden, som infattat
dem, är en mästare, och låtom oss önska mera af samma rika och
konsterfarna hand! C. B. N.
Herman Sätherberg: Naima. Dramatisk dikt. Sthlm 1870. 277
sidd. 8:o (3,00.)
Det må vara en sanning, att åtskilliga af de fordringar, man
i allmänhet vant sig att ställa på en dramatisk dikt, inom det s. k.
sagospelet i någon mon modifieras; vi vilja åtminstone för
tillfället och till fördel för Naimas författare antaga, att förhållandet
är sådant. Ty som sagospel bör han sjelf ovilkorligen vilja hafva
sin dikt betraktad, för att möjligen kunna rädda dess existens som
konstverk. Skulle man nämligen lägga det strängare dramats
måttstock på arbetet, då skulle detsamma genom karakterernas
osjelf-ständighet och skugglif blifva i hög grad otillfredsställande. Tyvärr
kunna dock bristema ej ens genom ett sådant uppfattningssätt, som
det nu antydda, utjämnas. Ty ett sagospel synes något onaturligt,
om bottnen för detsamma blifver, såsom här, ett visst historiskt
tidskifte, som ligger oss alltför nära och har alltför bestämdt
utpräglade drag, för att med någou skymt af sannolikhet kunna blifva
fältet för en handling, hvilken ej endast scen-vis utan i sin helhet har
utseende af en obestämd dröm, och hvars gång bestämmes af vissa
sällsamma fantom-väsenden, som deklamera qvasi-metafysiska
monologer. För öfrigt uppfattar man äfven sagospelet falskt, såvida
man tror, att inom den fantastiska bildverld detsamma upprullar,
hvarje tecken till sjelfständighet hos de agerande krafterna skulle
vara öfverflödigt. Det ges frihet och sjelfbestämning äfven der, fast
grunden och jordmonen för sceuorierna är af naturmytisk art. 1
Naima deremot äro de arme dödlige nästan endast marionetter,
hvilka sättas i rörelse af förgängelsens ande eller af en sedermera
botfärdig djefvul, som kallas Spilanthes, och som i hög grad
påminner dels om den sentimentale tjusaren Asmodeus i "den Ondes
Besegrare", dels om den hemsk-hemske Bertram i Robert.
Öfvergår man till enskildheterna i diktverket, så må det
erkännas, att vissa stycken äro väl tänkta i och för sig sjelfva, om
ock de ej alltid passa så väl i det hela. Hit räkna vi det djup-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
