Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Skönliteratur - C. W—n: Herman Sätherberg: Naima - C. W—n: Björnstierne Björnson: Arnljot Gelline
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
SKÖNLITERATUR.
samt firman Spilanthes & Mordax, i hvilken den förre nu tyckes
såsom bolagsman ersättas af en ny maskeradfigur vid namn Kakotes.
Till sist bör dock omnämnas, att i andeväsendenas hem minnet
af forna förnimmelser ej alldeles måtte försvinna; åtminstone hafva
vi i hr Sätherbergs spökdikt tyckt oss märka åtskilliga reminiscenser.
Eller påminner icke scenen mellan Silvio och Naima, sid. 45, väl
mycket om en verldsberömd scen i Capulets hus i Verona? (A 1, 5).
Sådana erinringar om en stor mästare äro visserligen ej obehagliga;
men det är synd, att dragen ändå oftast förlora så oerhördt vid
den sig sjelfmant erbjudande jämförelsen med den odödliga urbilden.
Och är icke dialogen, sid. 80, en matt kopia af samtalet mellan
Capulets dotter och Romeo i femte scenen af tredje akten i
kärlekens sorgespel:
Wilt thon be gone? it is not yet near day:
It was the nightingale, and not the lark etc."
Det är visserligen sant, att literaturhistorien har att uppvisa ett
stort antal kopior af denna scen; men hvarföre öka det rika
förrådet? Naima, som i vansinnet sjunger:
Och spjuten gräfde min älsklings graf etc.",
påminner ändtligen ej så litet om den bleka gestalt, som sjöng:
"He is dead and gone, lady,
He is dead and gone;
At his head a grass-green turf,
At his heels a stone".
Och dock hvilken skilnad mellau Ophelia och hr Sätherbergs Naima!
Vi behöfva, då fråga är om hr Sätherberg, knappt omnämna,
att versifikationen är vårdad och ledig. Och om vi ej mera
framhålla denna förtjenst, så är det derför, att dess värde förefaller
oss tämligen underordnadt i förhållande till andra och vigtigare
fordringar. C. W.
Björnstierne Björnson: Arnljot Gelline. Christiania 1870.
Det låter sig väl svårligen förneka, att den svenska
skön-Iiteraturen under närvarande afmattningsperiod icke har att erbjuda
något, som i värde och intresse kan jemföras med de företeelser,
hvilka inom den nyare norska poesien väcka vårt deltagande och vår
beundran. Också riktas uppmärksamheten från denna sidan
Seve-berget allt mer på Norges nyare diktning, och hvarje nytt arbete
af Björnson eller Ibsen mottages med förtjusning, låt vara att denna
förtjusning ej alltid är detsamma som ett obetingadt gillande. Den
rikedom på storartade ansatser och lofvande idé-fermenter, som hos
Ibsen på ett så mäktigt sätt framträder, har dock ej kunnat komma
den tänkande att förbise, huru underlägsen han ännu är Björnson
i framställningens koncentration och i äkta harmoni. Maria Stuarts
j och Sigurd Slembes förtattare synes ännu häri hafva ett försteg,
medan hos hans märklige landsman det jäsande innehållet ofta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
