Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
374
SKÖNLITERATUR.
på sin egendom", och då hon i den tidiga morgonstunden reser ut från
London för att se jordas den, som i sex och trettio år varit hennes
plågoris och förföljare, och — så äkta qvinligt — endast säger:
"Han var en vacker karl, när jag stod brud med honom, Trot —
och han blef olyckligt förändrad".* — Äfven den försupne och i
öfrigt djupt förfallne Sidney Carton i "Två städer", som dock
slut-igen af en ädel kärlek drifves till den grad af heroism, att hau på
stupstocken låter sitt lif för en annan, är en af dessa karakterer,
som, ehuru djupt försänkta i siuligketens dy, dock kunna stegras
till det sublima. I sådana karakterer som dessa firar det
humoristiska skaldeskapet sina vackraste triumfer.
En humoristisk effekt af don mest rörande art framkallar
Dickens någon gång genom att låta känslan af förgänglighet
representeras af barndomen eller den glada och fagra ungdomen. Mest
gripande framställes kanhända detta Dombey & Son, då den lille
Paul i doktor Blimbers mottagningsrum hör den gamla väggklockan,
upprepande doktorns ord, oaflåtligt tillropa honom sitt: "hur* mår
min lilla vän, hur’ mår min lilla vän"? Oändligt rörande är också
den lilla gossen i "Antiqvitetsboden", som Neil finner på en graf,
lekande med sin lille döde bror, såsom han säger. Han blifver
hennes gunstling och efter hennes död är han den ende, som har
något inflytande öfver hennes morfar, hvilken han leder omkring
bland grafvarne. Äfven då Copperfields "hustrubarn", den älskliga
Dora, med tårar i ögonen yttrar sin förvåning öfver att Jip, hennes
lilla favorithund, äfven han skall åldras, känner läsaren kraften af
denna motsättning mellan ungdomen och förgängelsen.
Det har nästan blifvit ett mode hos såväl engelska som svenska
kritiker att påstå, det Dickens7 humor ofta stannar vid
uppfattningen af ett löjligt yttre drag, hvilket oupphörligt anföres vid den
frågavarande personens uppträdande, utan att man af honom får
något annat än detta yttre tillfälliga drag. Så yttrar t. ex.
Ljunggren: "På flertalet af Dickens karakterer kan man nämligen, som
ofta blifvit anmärkt, se, att ban hemtat dem från Londons gator,
att hau bland de personer, som han mött, har fäst sig vid en och
annan och med ledning af dennes yttre konstruerat hans historia.
Men så händer det äfven, att Dickens stannar vid detta första
intryck; han ger visserligen af figuren en mycket omständlig och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
