Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Anders Flodman: Charles Dickens. (Ch. Dickens: Pickwick-klubbens efterlemnade papper, öfvers. af C. J. Backman)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKÖNLITERATUR.
375
minutiös skildring, men till denna hänvisas läsaren alltjämt, hvarje
gång figuren införes; figuren är densamma, som han var, då man
första gången såg honom, gör evigt samma grimas, upprepar
ständigt samma ord, ja, hos flera tyckes hela karakteren, hela
själslifvet vara sammanträngdt i en fras, hvilken maskinmessigt
framkommer ur den*)a. Trots sådana auktoriteter våga vi dock påstå,
att, om också några dylika exempel förekomma, äro de likväl lätt
räknade. Visserligen erinra vi oss rätt många af hans figurer,
hvilka alltid framföras för läsaren på ott bestämdt sätt, såsom
Newman Noggs (i Nickelby) med sitt klena ben; kapten Ned Guttle
(Dombey) med sin jernkrok i stället för hand; Wemmick (Pip Pirip)
med sin mun, som var formad som en postlåda m. fl., men hos
ingen bland dessa, hvilka dessutom i de resp. arbetena genomgå
en fullständig karaktersutveckling, kunna dessa yttre dag sägas
vara mindre målande eller karakteristiska för personen än t. ex.
Christian Wingmarks stående attribut ustora peruken" och nattkappan.
Och det är dock för att upphöja Bellman, som Ljunggren påpekar
detta förmenta fel hos Dickens! I Utan utgång, — ett arbete,
som Dickens skrifvit tillsammans med Wilkie Collins, men hvaraf
böljan och särskildt här antydda karakter enligt alla inre
kännetecken tillhöra den förre — framträder visserligen den unge
Wil-ding med ständigt samma ord: "Så förefaller det mig, jag vet icke
om det förefaller er så", men i dessa ord är också hans
blygsamma, skygga och på sig sjelf osäkra väsen fullständigt tecknadt.
Vi hafva således svårt att billiga denna anmärkning, åtminstone
kunna vi ej medgifva dess befogenhet till den grad, att vi häri se
den "klippa, mot hvilken Dickens’ humor ofta kantrar."
Att gifva äfven en kortfattad exposé af Dickens’ alla, eller
åtminstone hans förnämsta arbeten, påvisande huru i dem en
humoristisk åskådning gör sig gällande, ligger utom planen för
förevarande uppsats. Utrymmet förbjuder det till en böljan, och saken
sjelf erbjuder äfven stora svårigheter, emedan i hans flesta arbeten
vid sidan af hufvudhandlingen löpa andra, på hvilkas teckning
skalden oftast nedlagt ej mindre känsla, menniskokännedom och
godt lynne. Vi påminna i detta fall exempelvis om den lilla så
ytterst fint tecknade episoden om missförståndet mellan den gamle
») Anf. st. s. 135.
Sven*k Tidskrift. 25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
