Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Anders Flodman: Charles Dickens. (Ch. Dickens: Pickwick-klubbens efterlemnade papper, öfvers. af C. J. Backman)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
386
SKÖNLITERATUR.
om tonen på de fashionabla spelhnsen. De äro således högst
olika de aristokrater, man eljest är van att träffa i de engelska
romanerna, dessa Pelhams, d’Estranges m. il., som nästan tyckas färdiga
att i hvad ögonblick som helst uppträda med ett glänsande tal,
som tager underhuset med storm. Dickens var nämligen nog stor
demokrat att äfven i en engelsk aristokrat ej se annat än en vanlig
menniska, och det var detta som väckte förargelse. Man ville, att
han skulle hafva tecknat hjeltar, men hans penna lånade sig ej
dertill, och de sant heroiska figurer, som han framstält i en Pegotty
eller en Caleb, kunde till följd af sin natur ej göras till aristokrater.
Slutligen några ord om Dickens’ stil, det vill säga det för
honom egna sätt att framställa det sköna. Det må då till en
början nämnas, att högst få författare egt en så utpräglad stil, som
den, hvilken utmärker hans bättre arbeten, t. ex. Pickwick, Nickelby,
Dombey, Copperfield, Två städer m. fi. I dessa är nästan utan
undantag hans genialitet af äkta originel art, så att ingonting synes
ditsatt för sin egen skull eller såsom en exponent af författarens
qvickhet eller djupsinnighet. Allt är naturligt och tilltalande,
kommer oss omotståndligt att omvexlande skratta och gråta,
stundom båda delarne på en gång. Vi endast beklaga på det högsta,
att utrymmet ej tillåter oss att meddela några prof af denna
mönstergilla stil, hvilken andra ord än dess egna omöjligen kunna
beskrifva. Vi nödgas i detta fall, liksom i andra, hos läsaren
förutsätta en tillräcklig kännedom af författaren.
Men — sanningen fordrar det erkännandet — sådan förblef
ej Dickens’ stil alltid. I en dol af hans senare arbeten förföll den
till manér, miste något af sitt naturliga behag och blef mer eller
mindre konstlad. Man återfann nog här samme Dickens och samma
drag, som man förut beundrat, men de hade, om vi så må säga,
vuxit ut mera och dermed förlorat sin ursprungliga renhet,
författaren var mera medveten om deras företräden och ockradc litet
med dem. Orsaken härtill kunna vi ej säga, antingen en
överproduktion slappade hans andos vingar och derför läto honom i
det tillfälliga se det väsendtliga, eller — det gör oss nästan ondt
att utala det — han så förälskat sig i sin egen diktareoriginalitet,
att han for eftei* att vara originel, då det icke var på sin plats
eller då det tröttade. Båda skälen kunna föröfrigt hafva samverkat
Säkert är dock, att hvarken Liten Dorrit eller Pip Pirip, huru
förträffliga de i vissa fall än äro; och allra minst Vår gemensamma
vän afspeglar hans sångmös drag så rena och kyska, som flertalet
af hans äldre romaner och berättelser. Det mystiska momenter
t. ex., som i de äldre arbetena endast förekommit högst sparsamt
— med undantag naturligen för Julberättelserna, som helt och hållet
hvila på fantastisk grund — och då varit af en utomordentlig
verkan, har deremot i de senare blifvit snart sagdt förherskande, och
detta utan att erhålla någon nöjaktig förklaring. Så blir väl
hemligheten af den börda, som med aningen om ett af föräldrarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
