Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Aug. Quennerstedt: Om Darwinismen, (Darwin: Arternas uppkomst genom naturligt urval: Rolle: Darwins lära)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
482
OM DARWINI8MEN.
uppfattat saken annorlunda. Skall ur en vetenskaplig hypothes
hela summan af kända företeelser — icke blott en större eller
mindre del — kunna tillfredsställande förklaras, för att den skall
kunna få en provisorisk giltighet, så kan det-väl knappast sägas,
att transmutationshypothesen uppfyller en sådan fordran, Här möta
— för att för ögonblicket blott fästa sig vid detta — många
motsägelser med väl konstaterade fakta. Så snart den sjelf erkänner
denna motsägelse, men vill undgå den genom att underkänna vår
erfarenhet, upphör den att vara en naturvetenskaplig hypothes
i egentlig mening: den ingår såsom lärosats i ett naturfilosofiskt
system. Endast såsom ett sådant har den sin egendomliga
verlds-åskådning. I sitt första framträdande är Darwinismen ännn intet
sådant, men den drifves med nödvändighet i denna riktning. "AH
sann naturvetenskap" — säger en af dess anhängare, som i afseende
på systemets konstruktion inlagt förtjenster, som öfvergå
mästarens egna — "all sann naturvetenskap är filosofi och all san o
filosofi är naturvetenskap. Men all verklig vetenskap är
naturfilosofi." — I denna skepnad måste jag bekänna, att Darwinismen
synes mig allra minst antaglig.
Men med en sådan öfvertygelse påstås det, att man såsom
naturforskare börjar på att få stå tämligen ensam. Ensamheten
kan vara mycket förnäm, här skulle den onekligen blott vara
mycket nedslående. Jag vet visserligen, att Darwin motiverar
utgifvandet af sitt arbete om menniskans härkomst dermed, att han
finner sina åsigter nästan allmänt antägna bland naturforskarne och
onekligen hafva de också bland desse vunnit stor utbredning.
Måhända skulle man dock på detta påstående kunna tillämpa några
ord, hvilka Göthe riktade mot den på hans tid efter herraväldet
inom geologien sträfvande vulkanismen. "Det förskräckligaste man
måste höra", utbryter han med ovilja, "är denna upprepade
försäkran, att samtlige naturforskare häruti äro af samma öfvertygelse.
Den som känner menniskorna vet likväl, hur det tillgår: goda,
dugtiga, djerfva hufvuden utstyra genom sannolikhet en sådan mening,
de skaffa sig anhängare och lärjungar; man vinner ett litterärt
öfvertag, man stegrar meningen, öfverdrifver den och genomför den
ined en viss passionerad rörelse. Hundra och åter hundra, som
arbeta i andra fack och som vilja se äfven sin krets lefvande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
