Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LYRIK. 28
röst: "skåda i mitt inre, och du skall få se detsamma”; eller om
han alls icke säger detta senare, så tänker han det åtminstone.
Gå vi dem närmare på lifvet och söka, hvad man alltid bör söka
hos skalden, ett uttryck för tidens oro och smärta, men ett uttryck,
som antingen upplöser denna oro i ett högre lugn eller väcker ett
härskri, som bringar oss att se in i djupet af vårt eget bröst och
vitna, att vi sjelfva hafva vår del i vår skuldbetungade tids brott, :
så finna vi ej detta. — När vi söka dessa skalders idealer, så se
vi, att de alla hafva ett gemensamt sådant, en suck efter ett fridfullt
Uf, ett stilla lugn, ett ideal, som, nästan alldeles oberördt af stri-
derna derute, skulle kunna betecknas såsom jun gfruligt. Häremot
strider naturligtvis ieke, att t. ex. en sådan diktare som Snoilsky eger
mycken sinlig friskhet i uppfattningen; denna fläckar dock aidrig
hans ideal.
Dessa skalder hafva en viss jungfrulig fruktan för att blotta det
innersta af sin porsonligbet, och der idealet framträder personligt,
är det alltid i formen af denna blida, drömmande innerlighet, som
är så vacker, — ack, hvem vill neka det? — men som, när den är
det högsta inom en tidsålders poesi, tillika är så farlig och otill-
fredsställande. Och stundom spårar man till och med en benägen-
het att skjuta allt personligt i bakgrunden för en viss objektivitet,
hvars väsen ej torde vara alldeles så objektivt ändå. Vi förebrå
ej de unga skalderna detta: må hvar fågel sjunga med sin näbb,
annars Gud bevare oss för den grodsång vi skulle få höra! Men
detta, att våra unga skalders ideal är det smånäpna, det formelt
svarfvade, är icke något godt tidens tecken, icke något poetiskt
sundhetsbetyg för det folk, som har frambragt "Vikingen" och
«<Frithiof" och "Fänrik Stål".
Låtom oss höra "Fjalar". Det är en ädel sångarnatur, det
skall ingen kunna neka, som läst hans "Rosor och Blåklint’, och
han är den, som fylligast ger sin personlighet af alla de skal-
der, vi härofvan nämt. Hans område är dock ganska trångt, och
hela den inre strid, som skulle vara motivet för hans skaldskap,
är dock utkämpad, då han finner hvila vid ett qvinligt hjerta.
Han försäkrar, att hans lif skall bli en arbetsdag, och vi tro ho-
nom gerna, men om detta arbete har han dock nyss uttalat sig
med innerligt förakt, tills det, obegripligt huru, får fullt värde för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
