Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - L. D.: Svensk Lyrik: (Dikter af Fjalar, Gellerstedt, Klockhoff, Snoilsky)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
, SVENSK LYRIK, 205
niskohjertan? Huru låter den störste af vår tids skalder en stor
skald tala? Göthe låter sin Tasso säga:
pUnd wenn der Mensch in seiner Qual verstummt,
Gab mir ein Gott zu sagen was ich leide.
och skaldens folk har rättighet att svara den sångare, som ej vill
skänka sitt bästa, att det då ej heller vill skänka honom sitt bä-
sta, det som skalden, vore han än större än Homeros, ej kan um-
bära: sin kärlek. Dock vi antaga, att Snoilsky med dessa något
tvätydiga rader endast velat antyda, att han ämnar ställa sig i de
objektiva skaldernas leder, att han vill söka denna det skönas ky-
liga friskhet, som i en ädel infattning nedlägger en klar tankens
perla: och det har onekligen nästan öfverallt lyckats honom att
med verkligt mästerskap afrunda sonettens svåra form till dylika
klara bilder; — men det kan icke nekas, man saknar ofta hvad vi
här kallat "det bästa”: det personliga. Man ser genom träden i
den park, i hvilken han bjudit oss lustvandra, ljusen skimra i hans
slott, men vi skola ej njuta värmen vid hans härd, när det blir
kyligt i aftonluften derutanför.
Vi äro långtifrån att vilja tränga oss in i dessa salar, sålänge
det är så skönt och vackert att vandra i parken. Men det kunde
komma en dag, då sjelfva dessa hans parker fälla sitt löf,j — skall
han då också . vilja låta oss stå utanför? Vi tro det ej. Vi tro,
att han, den skald, som mognat i en så märkvärdig grad genom
hvarje ny diktsamling, han skänkt oss, äfven en dag skall sjelf
känna behofvet af att låta sitt innersta lif klinga ut i sången för
sitt folk, den dag, då han skall åtminstone
»lemna qvar en snöhvit vattenlilja,
Om djupets hemlighet ett vittnesbörd.pv
Imellertid tacka vi den ädle skalden hjertligt för hvad han
skänkt oss, och tveka ej att tillorkänna denna lilla sonettsamling
ej endast det högsta värdet bland hvad denna jul skänkt oss, utan
öfver hufvud taget ett ganska högt värde inom vår nutidsliteratur.
Här kan man engång med rätt tala om denna "formfulländning"”,
som blifvit ett vanligt epithet för hvarje poem, hvilket ej syndat mot
metrens och rimmets lagar; ty här utför formen sitt värf, att sluta
kraftigt och säkert som en rustning kring tanken, som den på
samma gång förklarar och styrker.
Snoilsky, Fjalar och Klockhof ega detta innerliga slägttycke:
en synnerligen afrundad och behaglig formens finhet, en fantasiens
känslighet och jungfrulighet, och vi kunde äfven nämna ett par
andra yngre skalder, hvilka tydligen tillhöra samma utvecklings-
gång — vi skulle nästan vilja säga "skola": 1860-talets skola: vi
mena Edvard Bäckström och den aflidne Ernst Björck, vi kunde
äfven medtaga författaren till ”Söderifrånt och Alb. Gellerstedt.
Innebär nu detta, som vi kallat den jungfruliga riktningen i
vår poesi, "de små idealernas"’ diktning, — innebär det ett till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
