Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26 SVENSK LYRIK.
bakasteg eller ett framsteg från den nästföregåonde periodens sven-
ska diktkonst?
Vi få lof att medge, att om idealet är stort eller litet må
tillsvidare vara likgiltigt, blott det är sant; att den fullkomliga
frånvaro af all affektion, den visst ej alltid kraftiga, men dock
alltid sanna känsla, som bor i dessa dikter af våra yngre skalder,
sticker bjärt och vackert af mot hvad vi i epigonperioden efter
Geijer, Tegnér, Atterbom och Franzén kunde kalla 1840—1850-
talets skola. Det var en tid, då högstämd och oftast falsk pathos,
då en onaturlig svulst och granna fraser hade makten i vår lite-
ratur, då man under blomster och grannlåt och stora orå kunde
leta länge och förgäfves efter en verkligt manlig tanke, en verklig
sund blick på naturen, lifvet och menniskohjertat, och det torde
ej vara utan betydelse, att nästan alla de nu omnämda skalderna till-
hört ett förbund, som, bildadt af unga studenter, i allsköns svag-
het, under tusen brister, dock hade satt sig till ett mål att, bry-
tande med den herrskande ihåliga pathos, som förde det stora or-
det på vår parnass, strida för sanning och renhet i känslan och
en deraf flytande enkelbet i formen.
Vi veta, att deras första arbeten egde många brister, vi se,
att deras sista ej äro fria från dylika, — men det hela samlar sig
dock till ett intryck af, att det har varit sanning i hvad de ville,
och att resultatet, det må vara huru litet det vill, dock alltid in-
nebär och måste innebära ett framsteg, emedan deras valspråk in-
nehöll en sanning.
Vi tro derför, att ehuru ett visst entonigt sträfvande efter
enkelhet och sanning har till en tid måst medföra, att man — då
man ej sjelf var stor, — måste nöja sig med att besjunga det lilla,
med att älska det man kände och kunde omfatta, och om den mot-
svarande formen derför blef mera fin och delikat än storslagen och
genialisk, så skola vi dock i längden få se, att den sanning, som
de orubbligt följa, ehuru den ej tillfredsställer dem, som vant
sitt öra vid de stora fraserna, dock skall leda vår poesi in på don
väg, som är den enda, hvilken för oss framåt. Snart skola mäk-
tigare röster ljuda, och den friska vind, som blåst lif i våra segel
under de sista 10 åren, skall äfven gripa mäktigt i den svenska
harpan, och fosterlandet finna sina stora sångare. Men låtom oss
tilldess vara eniga om ett: bort med de stora frasernas falska harpo-
slag, låt den lilla naturliga skogsflöjten få ljuda, om den än är späd
och ej låter så bra; — den bebådar dock att safterna börja stiga
upp i träden, att våren nalkas.
L. Db.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
