Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Hans Hildebrand: Arkeologi. (Henri Martin, Études d’archéologie celtique)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170 ARKEOLOGI.
trogen med denna vetenskaps uppgift och anspråk, eller historikern
Martin, att hav gör utflykter på arkeologiens område, för att finna
bekräftelse för sin uppfattning af historiska urkunder och historiska
förhållanden. Detta har han gjort och deri ligger ett grundfel i
hans nya bok, hvilken till en stor del består af tidigare publice-
rade, här så godt som oförändrade uppsatser.
Kelterna hafva utgjort föremål för studier af olika slag och
för mångahanda experiment. Hvarhelst i det äldre Europas
ethnografi fans en lucka, fingo kelterna rycka in att fylla den.
Och liksom de fingo vara allestädes närvarande, så tilltrodde man
dem allt möjligt. Ännu fortfar man i samma riktning, men derjämte
har en nyktrare skola uppstått. Henri Martin och några andra
med honom intaga i förhållande till de äldre keltiska funderingarna
samma ställning som Geijer till de tidigare försöken att på historisk
väg konstruera upp den svenska hednatiden. Geijer pekade ock
på fornlemningarna som vitnesgilla,; Henri Martin rådfrågar dem
ännu mer. |
Man kallar i Frankrike och England de fornlemningar, som
ungefärligen svara mot våra gånggrifter, bötastenar, stensättningar
0. S. V., megalithiska. Henri Martin framkastar frågan om dessas
urspruug och kommer till det resultat, att de äro keltiska, och
detta utgör utgångspunkt för hans arkeologiskt-historiska system.
Om han enbart som fornforskare hade behandlat frågan, skulle
han hafva kommit till det resultat, som Worsaae uttalade vid 1867
års kongress i Paris, att namnet "megalithisk grupp” är vilseledande,
ty hvad man sammanför under denna, tillhör helt skilda kulturer.
Detta är sant. Det har icke varit allevast ett folk förbehållet att
tänka stort och att uttrycka detta i grafven öfver den döde eller
vården, som restes till minne af rågon vigtig tilldragelse.
I Norden har man funnit grafvar, hvilkas innehåll förråder ex
fullkomlig obekantskap med metaller, andra, i hvilka vapen m. m.
af brons förekomma. Tusenden af fynd vitna derom, att dessa
grafvar tillhöra tvänne olika kulturperioder, stenens och bronsens.
Detta synes oss så klart, att vi endast med svårighet förstå en annan
uppfattning. För Henri Martin gestaltar sig saken annorlunda.
Stenfynden såväl som bronsfynden tillhöra megalithiska grafvar,
dessa äro keltiska, och således återstår det att utröna, hvarföre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
