Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Hans Hildebrand: Arkeologi. (Henri Martin, Études d’archéologie celtique)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172 ” ARKEOLOGI.
våga att kalla henne keltisk. Dacisk är hon ej heller och hon må
således tillsvidare stå namnlös.
Martin finner ett stöd för tron på keltiska element i Norden uti
kimbrerna, som ju norrifrån oroade det romerska riket, och för
deras bostäder i Sverige finner han ett bevis i stadsnamnet Cim-
brishamn. Cimbris är dock allenast en förvrängning af namnen
Svimmer-ån och hennes mynning HSvimrar-os, som förekomma i
de isländska sagorna.
Det är knappast mer än ett kapitel, som kan anses tillhöra
en i egentlig mening keltisk arkeologi, nämligen kapitlet numis-
matique gauloise. Men äfven der tager häfdatecknaren ut sin
rätt, och framställningen blir vida mer historiskt-mytologisk än
arkeologisk. Dock finnes det få kapitel inom den jämförande
arkeologien, som ega samma i ögonen fallande typologiska vigt.
Man kan uppvisa, huruledes den galliska utmyntningen haft tre
utgångspunkter, det massiliskt-grekiska silfversystemet, de macedo-
niskt-filippiska guldstatererna och till slut den romerska utmyntnin-
gen. Man kan följa, huru den typ, som blifvit antagen, imiteras,
försämras, förvandlas, frambringar nya; det är en utveckling, som
går genom sekler, uppenbart vitnande om gemensamma tendenser
och yttre afsöndrirg, men fortgående i det tysta, af historien ej
ens antydd. Det är skada, att en studie af sådan art ej blifvit
tecknad med Henri Martins mästarehand. Den hade måhända kunnat
tjena som motgift mot den bedröfliga riktning, i hvilken vårt lands
allrafleste myntälskare gå — att utan att bekymra sig om veten-
skapliga studier anlägga samlingar af kuriosa.
Det skulle nu återstå att bedöma Henri Martins Études från
rent historisk ståndpunkt, men jag försöker ej detta, ärligt bekän-
uande, att jag ännu icke haft tillfälle att göra mig så förtrogen med
de rent keltiska fornstudierna af historisk och mytologisk art, att
jag kan anse mig, såsom det höfves en recensent, beherrska ämnet.
Hellre än jag refererar författarens åsigter, hänvisar jag till hans
egen framställning, hvilken helt visst skall intressera enhvar, äfven
den, som möjligen känner sig benägen att i ett och annat betvifla
giltigheten af de slutsatser, som dragas. Afvikande meningar hafva
i Frankrike blifvit framstälda och Martin söker bemöta dem. Icke
alltid har jag funnit hans bevisning öfvertygande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
