Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Hans Hildebrand: Arkeologi. (Henri Martin, Études d’archéologie celtique)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARKEOLOGI. 173
Den sista uppsatsen meddelar författarens intryck från den resa,
han år 1869 gjorde i Sverige och Danmark. Resan var kort och
anteckningarne äro flyktiga "notes de voyage" De uttala en varm väl-
vilja för vårt folk och de vitna från den första raden till den sista om
författarens ädla karakter, men de äro, såsom sådana anteckningar
i nio fall af tio blifva, i främsta rummet uttryck för deras åsigter
och sträfvanden, med hvilka främlinger kommit i beröring.
Att Henri Martin är fransman, uttalar sig i tydliga ord. Han
fröjdas öfver det inflytande, som franska förhållanden utöfva i vida
kretsar. "Utgången af valen i Paris år 1869 hafva bragt segern i
händerna på le parti avancé i Stockholm" och beredt t. ex. hr
Hedin en plats i Sveriges andra kammare. "Skulle hos oss," heter
det vidare, "inträda en mer genomgripande rörelse framåt, skulle
hos oss de frisinnade, demokratiska idéerna vinna en fullständig
seger, skulle detta holt visst i Sverige framkalla icke en revolutio-
när kris, ty en sådan är ingalunda betingad af landets nuvarande
förhållanden, men väl aflägsnandet af hvarjehanda anomalier och
antagandet af demokratiska vallagar. I dessa fjärran liggande land
känner man allra bäst storheten af Frankrikes förpligtelser” o. s. v.
Med tacksamt erkännande af de goda frukter, som Frankrikes
bildning bjudit oss, våga vi tro, att Frankrikes inflytande icke är
för oss seå grundväsentligt, som jargonen för dagen predikat. Vi
förmena, att Frankrike i pärvarande stund i viss mon har mer
behof att lära från oss, än tvärtom. Månne icke Henri Martin an-
tyder det sjelf, när han berättar, huru en tolfåring i en af Stock-
holms folkskolor var mera färdig i att rita Frankrikes karta än
mången tjugo-årig man i Frankrike? Men detta är icke allt. Så
länge det ligger en sanning i de ord, som Louis Veuillot för ett
är sedan slungade mot Gambetta: "republiken kan vara bra, men
det är annat, som vi framförallt behöfva: hem, sedlighet, religion",
våga vi hoppas, att vårt folk skall i förhållande till det franska
kunna vara, i de för ett folk vigtigaste hänseenden, det gifvande,
icke det mottagande.
Men Martins nationela fåfänga är mild jämförd med den, som utta-
lar sig t. ex. i den brochyr, hans medbroder i Institutet, M. de Quatre-
fages, skrifvit om "La race prussienne”. Hos honom har medvetandet,
att Frankrike är en fallen storhet, framkallat den hänsynslösa bitter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
