Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - G. v. Düben: Om den svensk-norska Lappfrågan. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM DEN SVENSK-NORSKA LAPPFRÅGAN. 329
tid tagit sig orådet före att hela året stanna på öarna vid norska
kusten, hvilket väl icke skulle hafva kunnat ske om Lapparnes
vandringar vore beroende ;af renen. Slutligen kan såsom bilaga
till frågan om Lappens förmåga att böja och leda renarne efter sin
vilja, om han verkligen har sådan vilja, anföras ett par fakta,
dem en vän från Lappland nyligen i bref meddelat oss, vämligen
att månge Gellivarelappar, som förut flyttat till Norge, dermed upp-
hört; samt att en Lapp från Jukkasjärvi, som förut årligen flyttat till
Norge, för några år sedaa öfver sommaren qvarblef i Sverige med
en stor renhjord och sedan dess dermed fortfarit. — Oförmågan
att bevaka renarna och att styra dessa färder är således i allmä n-
het en dikt af Lappen; ty så snart sådant bevakande och sty-
rande anses behöfligt, och framförallt då det befinnes för honom
fördelaktigt, går det strax. Skulle någon gång, undantagsvis, oaktadt
Lappens bemödande att bevaka hjorden, renarne göra skada, vi-
sar svensk erfarenhet, att nybyggarne icke göra någon affär deraf,
väl vetande, att likaledes utan deras förvållande Lappens renar kunna
jagas eller skadas af deras hundar. "Vi qvitta då", sade Lappar och
nybyggare i Sorsele till förf. vid samtal i detta ämne.
Vidare och slutligen anser man Lappen i allmänhet vara fred-
lig -.och medgörlig, föga hålla på sina rättigheter, samt till följe
häraf och af sin fysiska svaghet, sitt ringa antal och sin okunnig-.
bet i (svenska och norska) språken städse hafva varit förtryckt och
undanträngd, hvarföre han ock med "sittliche Enträstung" omtalas
som en "utdöende folkrace". Hvad angår fredligheten, erkännes
denna gerna; fred önskar Lappen bögligen och af denna söker han
på alla sätt begagna sig. Men medgörlig är han icke; han står
på sin rätt och derutöfver allt hvad han förmår; då han eger styr-
kan använder han henne; då hon saknas tager han sin tillflygt till
list. Detta visar sig tydligt i det redan anförda faktum, att de
norske bönderne, då renar skadat deras åkrar eller ängar, i all-
mänhet icke kunna få ur Lapparne, hvilkons renar som gjort ska-
dan, utan att skjuta dessa. Det bevisas ock deraf, att Lapparne
småningom utbredt sig öfver allt större område i Norge och att de,
oaktadt allt hvad man sagt om förfång och förföljelse, oaktadt allt
hvad som i det hänseendet verkligen är sant, likväl kunnat föröka
sig och tillväxa så, som de gjort, både i Sverige och Norge.
Svensk Tidskrift. 1872, 4:de häftet. 23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
