Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - C. R. Nyblom: En literär strid: (Brandes Hovedströmninger i vår tids literatur)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN LITERÄR STRID. 407
äfven kasta nya, hittills icke anade, men slående och uppklarande
blixtar öfver närliggande områden. Det är detta, som i så hög
grad lyckas Taine, äfven när hans åsigter icke öfverensstämma med
våra, och det är just i detta hänseende d:r Brandes visar sig be-
slägtad med den man, som han sjelf erkänner sig stå i skuld hos
såsom hos en välgörare. Och häri kan äfven den sanna originali-
teten ligga. Huru ofta har ej en konstnär eller en dramatisk skald
lånat ett eller flere motiv af en föregångare, utan att ett sådant.
lån derför kallats ett plagiat, blott han vetat att så lefvande sam-
mansmälta det med den nya organismen, att det i denna blifvit en
integrerande del med nytt lif och ny uppgift!
Emot sjelfva den faktiska framställningen och dess ordnande
ville vi dock göra några invändningar. Så sakna vi ett bestämdt.
påpekande af den skuld, i hvilken Frankrike och hela Europa stod
till England för de nya idéer, som upplysningens tid gaf mensklig-
heten, — entusiasmen för friheten, den borgerligt demokratiska konst-
betraktelsen, den nya känslan för naturen, kärleken till det natio-
nela och slutligen häfdandet af tankens rätt till fri forskning utan
att vara bunden af autoritet. Hvar hade Voltaire och Rousseau,
ja, äfven Göthe och Chateaubriand stått, om de ej haft Englands
tankearbete och poesi bakom sig? Imellertid äro endast Richard-
sons romaner nämda i förbigående &å sid. 38. Vidare skulle man
kunna fråga, hvarför förf., som i upplysningstidens literatur sökt
typer, hvilka gått igen i vårt århundrade, ej hållit fast den blott
flyktigt nämnda "Manon Lescaut", stammodren till en viss" klass af
den moderna franska literaturens qvinliga älsklingstyper, samt stält
vid hennes sida Diderots "Le nevenu de Rameau", prototypen till
de franska "bohemiens’", som fått sin socialt estetiska fulländning
i Giboyer och hans son och sin komiskt estetiska förklaring i Henri
Murgers förolyckade målare och poeter. Måhända skulle ock vid
dessas sida kunnat rangeras en tredje typ, "Figaro", alla tre folkets
barn, representanter för den demokrati, som fått namn af "la ca-
naille” och ända in i senaste tid lemnat sorgliga märken efter sig
i civilisationens historia. Vi vore böjda att anse äfven detta för
en "Hovedströmning”" i det nittonde århundradets literatur. An-
märkas kan äfven i afseende på ordningen de särskilda typerna
emellan, att denna på ett ställe förefaller konstruerad och icke na-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
