Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillägg - Ännu några ord om Kalmarunionens betydelse i Nordens historia. Genmäle af C. T. Odhner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9
allmänna sanningen måste äfven låta uppvisa sig i de särskilda hi-
storiska tilldragelserna, och det är en dylik uppvisning jag försökt
utföra i dem af eder kritiserade uppsatsen.
Min framställning börjar med en teckning af samhällsskicket i
de trg nordiska rikena vid medlet af 1300-talet. Deraf framgår,
att de tre rikena, som under den äldre medeltiden utvecklat sig
ner oberoende af hvarandra och i olika riktningar, efter hand trädt
i närmare förbindelse med hvarandra och uppnått ungefär samma
ståndpunkt af inre utveckling. I Sverige och Danmark blef ari-
stokratien afgjordt den berskande makten, och äfven i Norge gjorde
den sig under föreningen med Sverige allt mera gällande. Stor-
männen i de tre rikena hade ungefär samma anspråk och samma
intressen, de sträfvade till samma mål; då nu de yttre förhållandena
bragte dem i närmare beröring med hvarandra och föranledde gemen-
samma rådplägningar, vänskaps- och slägtskapsförbindelser, in- och
utflyttningar o. 8. v., så låg den tanken nära till bands, att genom
en konfederation emellan de tre aristokratiska korporationerna ytter-
ligare befordra de för alla gemensamma intressena och med förenade
krafter fullfölja de sträfvanden, som de dittills hvar för sig med
sådan framgång påbörjat. Att denna tanke var riktig, visar sig ’
bäst af unionstidens senare historia, och de för aristokratien så
gynsamma konungaförsäkringarna af 1441, 1448 och 1483 äro vä-
sentligen att betrakta såsom frukter af unionen. Att sålunda Kal-
marunionen, i synnerhet sådan den utvecklade sig efter Margareta,
väsentligen betingades af den aristokratiska tidsriktningen och i sin
ordning främjade denna, torde få anses såsom en afgjord sak; den
som vill se denna synpunkt fullständigt utvecklad, hänvisas till E
Sars’ ofvan anf. skrift. Detta moment i den utveckling, som före
går och förklarar unionen, har af eder blifvit .helt och hållet förbi
sedt, och det oaktadt det är af den vigt, att det ensamt för sig,
äfven om det vore unionens enda historiska förutsättning, vore till-
räckligt att göra densamma till en »följäriktig och naturlig historisk
företeelser.
Men det var ej blott den aristokratiska ståndsutveckligen, som
förberedde och gynnade en sammanslutning emellan rikena; det-
samma var i sjelfva verket förhållandet med hela den nationella
utvecklingen i Norden. Denna stod nämligen på den punkt, att
något egentligt nationalmedvetande ännu ej hunnit utbilda sig i de
särskilda länderna, liksom ej häller nationalmotsatsen och national-
hatet; och då dertill kom, att de tre länderna i kultur och språk
allt mer närmade sig hvarandra, så funnos ej ännu de nationella
hinder, som vid dylika föreningar pläga vara de svåraste att öfver-
vinna. Detta mitt påstående har från eder sida mött ett ogillande,
som jag ej väntat mig af en historiker. Jag skall söka närmare
utveckla min mening. Jag har naturligtvis ej nekat — tvärtom
har jag uttryckligen påstått — att i de särskilda nordiska länderna
enhetsarbetet länge fortgått och framträdt i enstaka yttringar, och
att sålunda en begynnelse fans till ett specifikt svenskt, danskt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
