Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13
stiftningen hunnit verka och framkallat medvetandet af gemensam
rätt och pligt, när brytningen med utländskt väsen och utländskt
förtryck gifvit en kraftig väckelse, och alla Sveriges landskap så-
som en man stått upp för sin frihet under Engelbrekt, Sturarne
och Gustaf Eriksson, när äfven folket fått en röst i rikets all-
männa rådslag och dermed en blick, ett intresse för det gemen-
samma fäderneslandet — först då kan man tala om stt verkligt
nationalmedvetande i Sverige. Fullt utbildadt kan man ej anse
detta medvetande förr, än Gustaf I med stark arm gjort statens
rätt och makt gällande öfver alla andra intressen.
Men det är ej endast med afseende på den inre ’samhällsut-
vecklingen, som unionen kan kallas en »naturlig och följdriktig
historisk företeelse»; detsamma visar sig äfven, om man betraktar
de yttre förhållandena dels emellan de tre rikena inbördes, dels
emellan Norden i det hela och ’Fyskland
Att förhållandena mellan de tre rikena under 1300-talet i flere
afseenden förberedde och föranledde en närmare sammanslutning,
har Ni sjelf erkänt (s. 262). De partiella unionerna, emellan Sve-
rige och Norge 1319—71, emellan Danmark och Norge från 1380
kunna ej ha gått spårlöst förbi. Vidare kan man, såsom Ni sjelf
yttrar, »med skäl hänvisa på de under hela 1300-talet särdeles
täta förbindelserna mellan konungahusen i Sverige, Norge och Dan-
mark, och likaså på den ganska lifliga gemenskapen emellan vissa
adliga ätter i de nordiska rikena. Striderna inom konungafarnil-
jerna och de ömsesidiga giftermålen ledde till styckningar af land-
områdena och partiela hopslagningar, hvilka kunde bidraga till att
utplåna minnet af deras äldre gränser och föra folkens tankar på
en mera omfattande och varaktig förening». Det vill synas, som
äfven häri bort ligga tillräckliga skäl för eder att närmare revidera
den Geijerska domen. Men Ni tager snart med ena handen, hvad
Ni gifvit med den andra; å s. 269 bar Ni redan hunnit glömma,
hvad Ni sagt å s. 262.
Om Ni alltså motvilligt godkänver, hvad jag yttrat om Nor-
dens internationella förhållanden på 1300-talet, så ogillar Ni så
mycket bestämdare min framställning af Nordens förhållande till
Tyskland såsom ett af de förnämsta motiven till unionen »ej blott
för den skarpsynta Margareta, utan ock för de mera tänkande bland
den tidens store>. Ni är ej i stånd att inse den stora fara, hvar-
för Norden under senare delen af 1300-talet var utsatt från tysk
sida, ej heller kan Ni inom de nordiska rikena på den tiden upp-
täcka några anti-tyska unionsplaner vare sig hos folken, de store
eller konungahusen. Jag går att granska edra skäl.
Det är väl bekant, att tyska riket under den äldre medeltiden
hade sin egentliga medelpunkt i mellersta och södra Tyskland, och
att det riktade sina krafter förnämligast mot Italien. Detta för-
hållande ändrades i och med Hohenstaufernas fall. Från denna
tid samlade sig Tysklands bästa krafter i dess nordliga delar. Me-
dan kejsardömet sjönk i vanmakt och södra Tyskland sönderslets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
