Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillägg - Ännu några ord om Kalmarunionens betydelse i Nordens historia. Genmäle af C. T. Odhner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
af anarki och fejder, uppstodo i norra Tyskland tvänne mäktiga,
lifskraftiga statsbildningar i Hansan ?) och Tyska Orden, och vid
sidan af dem uppträdde på 1300-talet de kraftfulla, äregiriga fur-
stehusen i Holstein och Mecklenburg. När nu dessa makter bör-
jade söka förstoring, var det naturligt, att de skulle vända sig mot
Norden, hvars jämförelsevis låga kulturgrad samt inre splittring
och svaghet lockade till eröfringsplaner. Tyska Orden var huf-
vudsakligen anvisad till Östersjöprovinserna, och när den slutligen
äfven bemäktigade sig Gotland, var Norden tillräckligt stark att
återvinna ön. Deremot hade Hansestäderna samt:de Holsteinska
och Mecklenburgska furstehusen utvalt Norden till det egentliga
målet för sina »bearbetningars. Hansan sträfvade efter handels-
privilegier, nederlagsplatser och Kaufhöfe, furstarne efter land och
län och byte. Att deras planer burit en nationelt tysk, antinor-
disk prägel, att de tyska sträfvandena mot Norden utgått från en
bestämd, gemensam plan m. m. har jag hvarken sagt eller menat
— -sådant kan ej falla någon in, som känner de d. v. tyska för-
hållandena, och allt hvad Ni derom ordar, faller alldeles utanför
hela vWistefrågan. Tvärtom betonar jag uttryckligen, att bristen
på enhet och sammanhållning emellan de nordtyska furstarne och
städerna var det som räddade Norden. Detta visade sig särskildt
vid den stora koalitionen af 1368, en situation, som jag måste
ännu en gång återkalla i minnet. Hela Hansan, nu på höjden af
sin makt, förklarade Danwark och Norge krig, med henne förenade
sig hertigarne af Mecklenburg och Slesvig, grefvarne af Holstein
och de missnöjde juteske herrarne samt konung Albrekt af Sverige.
Emot en sådan öfvermakt var allt motstånd fåfängt, konung Val-
demar begaf sig derför i landsflykt och öfverlemnade styrelsen åt
riksrådet såsom bättre skickadt än han sjelf att underhandla om
fred. De förbundne gjorde sig så säkra, att de uppgjorde en del-
ning af Danmarks rike, Hanseaterna intogo Kjöbenhavn och här-
jade öarna, Holsteinarne öfversvämmade halfön till Limfjorden, ko-
nung Albrekt eröfrade Skåne. Hvem skulle nu ha kunnat hindra
dem att verkställa delningen, ifall de varit enige? Samtidigt voro
Tyskarne fullkomligt herrar i Sverige. År det under sådana för-
hållanden det ringaste sannolikt, att Norge, det svagaste af de tre
"rikena och illa medfaret genom Hanseaternes härjningar, förmått
efter Danmarks och Sveriges fall försvara sin sjelfständighet? Må-
ste man, som jag tror, besvara denna fråga med nej, så får man
ock lof att erkänna riktigheten af mitt yttrande: »Hade Tyskarne
vid den stora koalitionen emot Danmark 1368 kunnat bevara enig-
heten, så hade utan tvifvel Norden varit förloradt>.
Frågar man nu, hvilken inverkan en dylik tysk eröfring måst
+) När Ni ås. 265 yttrar, att det »danska konungaväldet allt ifrån
Valdemar den stores tid med Liibeck täflat om herradömet öfver Öster-
sjönp, så begår Ni ett historiskt misstag: Libeck anlades först på
Valdemar den stores tid och kunde ej förr än 100 år senare börja tänka
på »herradömet öfver Östersjönp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
