Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillägg - Ännu några ord om Kalmarunionens betydelse i Nordens historia. Genmäle af C. T. Odhner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16
kort nya påminnelser, hvad de från det hållet hade att vänta, och
bunno aldrig inslumra i säkerhet. En sådan påminnelse af allvar-
sammaste art var den fara, eom hotade Sverige 1389, då konung
Albrekt med en här af 18,000 man återvände från sitt hemlaud,
för att alldeles krossa sina motståndare. Om också ej de svenske
herrarne underkastat sig Margareta »för att i henne få ett värn
och stöd mot ett hotande Tyskland>, så står det dock fast, att
dessa herrar och hela Sverige den gången endast genom Marga-
retas och grannfolkens hjelp räddades från tyskt herravälde. Eller
kanske Ni vill förklara äfven den farhågan inbillad och menar, att
de 18,000 endast för ro skull följt konung Albrekt till Sverige?
— Efter misslyckandet af detta anfall gjorde Mecklenburgarue ?)
ett sista förtvifladt försök att nedslå de nordiska ländernas mot-
ståndskraft, då de uppfylde Östersjön med fribytare, som tillfoga-
de Norden fruktansvärda lidanden. Det var just under de friska
intrycken af dessa lidanden, som Margareta med Nordens stormän
inledde underhandlingen om Kalmarunionen,
Jag har måst upprepa och närmare utreda alla dessa förveck-
lingar mellan de nordtyska makterna och de nordiska länderna, ef-
tersom Ni gjort allt för att förringa deras betydelse. Ställer man
nu för sina ögon alla dessa under loppet af 70 år upprepade er-
öfringsförsök — Holsteinarnes herravälde i Danmark 1326 40,
och Mecklenburgarnes i Sverige 13863—75, den stora koalitionen
mot Danmark och Norge 1368—70, anfallet på Danmark 1375—6,
och på Sverige 1389 samt Mecklenburgarnes sjöröfverier efter
1390 — och lägger man dertill Hanseaternas på en gång ruine-
rande och germaniserande inverkan på Norden, så torde man få svårt
att neka, det Norden från den tyska sidan hotades af allvarsammu
faror. Hurnvida dessa faror kunna kallas »utomordentliga», beror
på tycke och smak och kan vara likgiltigt — visst är, att de voro
nog stora för ått visa nödvändigheten af utomordentliga åtgärder.
Det hade visat sig, att de nordiska länderna hvart för sig ej va-
rit sina fiender vuxna, att de undkommit endast genom sina fien-
ders oenighet eller grannländernas hjelp; det hade ock visat sig,
att deras fiender voro de samme — hvad var då naturligare än
att söka med förenade krafter betrygga en sjelfständighet, som
hvar cch en för sig var för svag att värna, och är det ens möj-
ligt, att, sedan de tre rikena genom händelsernas makt blifvit före-
nade, en så närliggande tanke ej skulle ha vaknat hos de styran-
de? Kan det då anses för vågadt att förutsätta, »det Nordens yttre
ställning varit en af de starkaste driffjädrarne till unionen ej blott
för den skarpsynta Margareta, utan ock för de mera tänkande bland
den tidens store?»
+) Å sid. 9 r. & af min afb. bör det i stället för »från Tyskarnes
sida» heta »från Mecklenburgarnes sidan. Detta är den enda punkt,
hvari jag kan gifva eder rätt. De Vitalianska sjöröfverierna utgingo
från Mecklenburgs furstar, ridderskap och städer; först om deras senare
skifte gäller hvad Ni yttrar å s. 266, r. 21—22.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
