Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillägg - Ännu några ord om Kalmarunionens betydelse i Nordens historia. Genmäle af C. T. Odhner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17
Att så många angrepp och våldsamheter från Tyskarnes sida
skulle i Norden framkalla en starkt anti-tysk stämning, är naturligt.
Detta erkännes också af Eder, men Ni tillägger deuna stämning
ingen synnerlig betydelse eller inverkan i unionelt hänseende och
affärdar hela saken med den anmärkningen, att svenska folket hade
lika mycken motvilja för danskt herravälde som för tyskt. Detta
är ganska sannolikt, men Ni glömmer, att det vid uvionens grund-
läggning ingalunda var frågan om något danskt herravälde, utan om
en förening emellan tre jämnbördiga riken, och att det ej kunde
blifva tel om ett danskt herravälde förr än under Eriks regering,
ja att Sverige först på 1450-talet hotades af en dansk härsmakt.
På 1390-talet kunde Svenskarne väl hysa någon farhåga för Dap-
marks framtida öfvermakt inom unionen, men hvad betydde en dyl; k
obestämd farhåga emot en öfverhängande fara och en lågande fö r-
bittring? Huru stark denna förbittring var, visar sig bäst deraf, att
de tyske Dominikanermunkarne 1385 ej vågade besöka Norden, eme-
dan, som det hette, de båda nationerna ej tålde hvaraudra; Käpp-
lingemordet och Vitalianernas härjningar voro ej egnade att förmildra
stämningen. En dylik stämving i Norden var visserligen ingen sen-
hetskänsla», men den var i hvarje fall en gemensam känsla, och då
en gemensam känsla förenar sig med ett gemensamt intresse, så
ligger häri åtminstone en god begynnelse till ömsesidigt mnär-
mande och samverkan.
Vj vända oss slutligen till >konungahofven>, för att tillse, om
vi ej äfven der finna spår af de tankar och tendenser, som förbe-
redt unionen. Hvad Ni yttrar om Valdemar Atterdag och hans
politik (s. 267—8), förbigår jag, såsom ej berörande min framställ-
ning. Valdemar har, såvidt jag vet, aldrig blifvit framstäld såsom
målsman för unionsidéerna; tvärtom var han genom hela sin ställ-
ning hänvisad till en uteslutande dansk politik; han hade fullt
upp att göra, för att samla och återupprätta Danmarke rike, och
måste utföra detta lika mycket på Sveriges som på Tysklands be-
kostnad. Men hvad Ni alldeles förbisett, ehuru det ligger oss så
nära, det är den bestämdt uninnella och nordiska karaktären af Mag-
nus Erikssons och Håkans regeringar. Detta var grundadt i hela
deras ställning: de voro konungar af Sverige och Norge (Magnus
en tid äfven af Skåne), och det måste följaktligen ligga i deras
intresse att förena dessa länder så nära som möjligt. De hade i
Mecklenburgare och ’Hanseater sina värsta fiender och sökte med en
märkvärdig ihärdighet vänskap och förbindelse med Danmark. Det
var vid detta hof Margareta uppfostrades, emottog de första intrycken
och gjorde de första politiska lärospånen; och när hon började handla
på eget ansvar, var det sin mans, ej sin faders politik hon full-
följde. Redan från barndomen viste hon, att hon och hennes gemål
hos sig förenade berättigade anspråk på väldet öfver hela Norden,
och denna tanke förlorade hon sedan aldrig ur sigte. Huru denna
tanke i hennes >konungasjälv från att vara en blott dynastisk plan
utvecklade sig till en stor politisk idé, och huru densamma steg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
