Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116 KYRKA OCH STAT I NITTONDE ÅRHUNDRADET.
Af allt detta skörjes knapt ett spår i den rörelse, som nu
pågår inom katolicismen. TI stället för den heliga trons eld, som
lågade i det 16:de seklets reformatorer och värmde tusendens hjer-
tan, se vi ett mer eller mindre glänsande skimmer af lärdom och
skarpsinne; i stället för salighetsfrågan diskuterar man toleransfrå-
gan; i stället för att bekämpa kyrkan med religiösa trossatser, tyc-
kes man på sin höjd vilja lappa upp den gamla ytligheten med en
tillsats af humanare "moral". Sådant är åtminstone det iatryck vi
fått af de franske predikanter, påre Hyacinthe och påre Michaud,
som slutit sig till den gammalkatolska rörelsen, och det är oss ej
bekant, att någon annan riktning ännu gjort sig gällande hos lik-
tänkande prester eller lekmän i Tyskland. Efter referaten att döma
hafva de störa gammalkatolska möten, som i Mänchen m. fl. städer
varit hållna, hufvudsakligen sysselsatt sig med kyrkorättsliga och
politiska spörsmål, och om der också mycket talats om och emot
den katolska kyrkan som ett religiöst samfund eller den nya dog-
mens oförenlighet med förnuft och kristendom, har det skett i en
helt annan ton, och ur helt ardra synpunkter än de, som göra sig
gällande, när menniskor sälla sig tillsamman för att försvara en
orubblig religiös öfvertygelse. Icke heller kan man vänta något
annat, så länge sektens eller partiets lösen ännu är fasthållandet
vid katolicismen och den katolska kyrkan, blott med förkastande
af infallibilitets-dogmen; ty hur man nu än må vända den dogmen:
mellan den s. k. nya infallibilistiska och den gamla s. k. "fallibi-
listiska” katolicismen råder dock, ur religiös och dogmatisk syn-
punkt sedt, en skilnad så oändligt hårfin, att den knappast torde
kunna läggas till grund för någon verklig och varaktig kyrklig sön-
dring. Redan det sunda förståndet torde, när menigheterna upp-
fordras att förkasta läran om påfvens ofelbarhet, gifva till svar, att
den ena ofelbarheten kan vara ungefär lika sann och god som den
andra: påfvens lika förnuftig och kristlig som påfves och biskopars,
och att den som böjde sig och ville böja sig för den senare, icke
behöfver mycket hålla på motviljan mot den förra. Och hvad skall då
ej fanatismen, fostrad af okunnigbet och oförstånd, hafva att svara
på anmaningen att förråda kyrkans öfverhufvud? Döllinger, rörelsens
främste man, tror sig kunna hejda den påfliga kyrkans utvockling
med några lärda deduktioner, huruledes ofelbarhetsdogmen är en för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
