Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Strandens Sagor, en runa från Gutarnes ö af P. A. Säve
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
159
Strandens Sagor.
En vikingaruna från Gutatnas Ö, af P. A. Säve.
Inte får du dö på din sotesäng.
N heller blir du slagen uti krig;
Men akta dig väl för de böljorna blå
Att de icke förkorta ditt lif.
Herr Peder (gi visa).
Secaste förfärliga höststormar (d. 11-14 Nov.) ha’ hviskat i
örat på landkrabborna, d. v s. dem som ej kunna stå i en båt
eller ro ett par åror, hvad nordosten är för en buse, när han på
sina vingar från polen och ishafvets stränder med sjungande fart
störtar sig ur de svarta molnen ner på hafvet, eggar det till vrede
och reser gungande berg med kammar af yrskum och djupa grav-
sjöar mellan dem; då djupets alla hemska makter gå till äntring
mot klippor och skär, dit strandfogeln under ängsligt skrän nyss
tagit sin tillflykt; då fiskaren rycker sin båt längre upp på backen,
under det att allt, land, strand och hvarje menniskoverk hotas att bli
bortspoladt i det stigande vågsvallet. Ve den moders barn, som
under ett sådant väder är ute i sitt äggskal och frestar hinna ham-
nen bakom den fräsande brinn-sjöen! "Ty att lyckligt nå stran-
den beskäres icke en hvar, fast moder eller hustru med handen
öfver ögat står på straudbacken och suckar för honom, som käm-
par bland vågorna: akta dig väl för de böljorna blå!
De gamla tiderna voro allestädes onda tider, ty samhälle fans
ej, eller var det en vildmark. Som lifsbehofven ständigt drefvo vil-
den till rof och oupphörligt krig mot skogens och hafvets djur, och
blod städse måste flyta, var hans sinne rått; mannamod var hans
enda dygd, och hans enda kärlek gälde slägten, hvarjämte han an-
såg denv egnd, hvarest han mest ströfvade, såsom sitt land, samt
sina jagt- och stridsvapen såsom sin enda egendom, enär de voro
vilkoret för hans tillvaro. Samhället var inskränkt till hushållet
och stammen; derinom erkändes väl en häfdvunnen rätt, men der-
utom var våldet lag, så att hvar och en gjorde hvad han bäst likade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
