Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Strandens Sagor, en runa från Gutarnes ö af P. A. Säve
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160 STRANDENS SAGOR.
eller vågade göra. Och när mannen och hans stam af sina fiender
städse jagades som villebråd, ingen rätt fanns och intet sam-
fundsskydd värjde honom, måste han försvara sig sjelf och de sina.
Det hedna blodet dref i mörkret städse hans kraft förbi samvetet ut
i armen, som var starkare än all lag, hvarföre han lyftade handen
-emot enhvar han mötte och slog alltid till, antingen till lifsförsvar,
eller för att vinna rof eller ock för att taga hämnd: deraf föddes
åter hämnd och så eviga stam-fejder. Men med svartaste hat käm-
pades de blodiga striderna dock i gränsorterna, på landets kuster
och öar, hvarest olika stammar stötte samman: der var besittnin-
gen ock den mest osäkra samt folket det vildaste. Hvem som kom
var en fiende, visserligen ej ditkommen för annat, än för att göra in-
trång i stammens fiskvatten och jaga i dess skogar eller för att
göra strandhugg samt plundra bygden. Derföre ansågs och behand:
lades den seglare, som af stormen kastades på stranden, ingalunda
’såsom en nödstäld skeppsbruten, men såsom en arg viking, som
säkert ämnat röfva i landet, hvarföre bleka döden eller hårdaste
träldom vardt hans lott. Och för att i tid afvärja sådana anfall
’utsträcktes striderna också till vågornas stråt, ja snart bort om
hafvet och in på främmande områden. Sålunda var hela fornåldern
-allestädes en våldets tid, en blodsålder. Och det är endast den,
som icke känner något om sin egen ort, fornlifvet och folksederna
derstädes, som kan tro, att hans hembygd i hänsvunna tider var en
fridstad för oskulden och lyckan: ja, fridens lustgårdar ha’ alltid
funnits blott i den frommes inbillning. Nej, annorlunda var det, ty
synden är gammal som menniskornas vreda slägte, ellor så ungefär
som det är framstäldt af några få män,") hvilka från grunden forskat
i folklifvet uti sina hemorter.
Så var det i forna dagar också på Gutarnas Ö, det storm-
slagna, vågombrusade gamla vikinganästet, som låg der ute i haf-
vet samt ständigt var omhvärfdt af mäktiga fiender och hvars folk
derföre hade så råa seder. Ja, ännu i mannaminne var bärsärka-
lynnet så lifligt hos Guta-allmogen, att det ansågs som ett säll-
skapsnöje att brottas i gillena och vräka hvarandra på dörren,
äfvensom det var folksed att på landsvägen utmana den förstkom-
mande liken till mandomsrön i kamp för att straxt derpå i all vän-
skaplighet dricka en gång öl tillsammans, utan att tala om våra
manliga folklekar, som än i dag ofta öfvas såsom det yppersta nöje.
Också vardt landet, under långa århundraden liggande utom rå-
märkena för lag och rätt, i alla tider outsägligen plägadt samt
folkets rättskänsla förvildad, äfven i följe af de vexlande styrelser-
Da, än från Danmark, än från Sverge och än från åtskillige sjö-
röfvar-böfdingars skeppsdäck, hvilka alla, med olika lagar eller olika
mått af sjelfsvåld, för tillfället hade väldet, men hvarander menige
+) Såsom isynnerhet L. F. Rääf (Ydre Härad), G. 0. Hyltén-Cavallivz
C€CWärend och Wirdarne) och A. E. Holmberg (Bohusläns hist.) samt S.
Odmarn (Hembygden och Skolan), C. J. L. Almquist (Grimstahamn) o. a.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
