Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Strandens Sagor, en runa från Gutarnes ö af P. A. Säve
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRANDENS SAGOR. 167
Men låtom oss höra strandens sagor, vare sig de under-
samma sjömanssägnerna, som ännu höras bland de gamla matro-
serna när de i "skansen" sitta och röka i godt mak, eller det man
efter gamla handlingar känner om de fordne öboarnas hårda folk-
seder, äfvensom do hemska strandens sagor, hvilka under stor-
mens tjut och bland däjupets fasor tecknats med blod i vattendra-
get. — Folksägnarna berätta om de dolda väsenden, rå eller <fyl-
gior" (vanligen kallade skepps-gubben eller -rådet), som jämt
följa och bevara skeppet. Ja, från första dag, då kölen till ett
fartyg sträckes, märker man råets närvaro derigenom, att det om
nätterna höres timra och bulta på stapeln: det anses såsom lycko-
samt, ty det är skeppsgubben, hvilken från skogen fölit ned med
trävirket och dermed redan tagit skeppet under sitt hägn. Han
ger "folket" om bordet mången nyttig at-varsl för dolda faror,
såsom då hau väcker den slumrande rormannen, när antiugen en
annan seglare eller en dold klippa är för bogen, eller då han i
hårdt byväder af alla krafter håller i den bågnande stormasten och
upprepade gånger höres ropa: giga seglet, giga! och slutligen
hotande ropar: nu släpper jag! då, om den sista varningeu ej strax
åtlydes, masten med detsamma går öfver bord. Också, när be-
sättningen sett det nakna sjörået, ur vattnet uppsträckande sina
händer — den ena handen med och den andra utan vante — och man
då kastat en gammal vante till det, skall ha’ händt, att skeppet,
som låg ute på en farlig redd, blifvit räddadt från undergång der-
igenom att rået ropat:
<Vanta-vän
Hal in i qväll!"
och att skepparen i rättan tid halat in i den säkra hamnen, under
det att 150 fartyg samma natt ute på redden förgingos i den plöts-
ligt uppkomna förflugna stormen. Stundom ser man ombord alle-
handa syner och skuggvarelser, som varsko för fara. Men såsom
det vissaste förebud till skeppsbrott anses af gammalt sjöfolk, när
man ser en liten man (d. v. s. skeppsrået), som ingen känner,
tyst och hemsk gå upp och ned i "vandringen" på däck samt till
sist i en liten båt med knappa årtag försvinna från sidan; eller då
skeppsråttorva hastigt öfverge fartyget, antingen på landgången eller
simmande, hvilket stundom haft den verkan, att hela besättningen
at fruktan för det stygga förebudet tvärt qvitterat skeppet. Äfven
tror man sig ha’ varsnat en stor örn, som i långa tider, ja i sju
år på strandklippan väntat ett skepp, som der skulle förlisa för
att då, liksom sagans korpar på valstäderna, få sig atul;
och likaså, då man från det på stranden stående ännu tämligen
oskadade fartyget forslat upp det sista lasset af strandadt gods, se-
gel och redskap, menar man sig ha sett en liten man (skepps-
rådet), som gick efter foran och gret bittert, hvilket var ett
varsl, ty följande natten slogs skrofvet under den rysliga stormen i
tusen stycken.
Man behöfver icke leta vidlyftigt i ortens gamla rättshandlin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
