Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Strandens Sagor, en runa från Gutarnes ö af P. A. Säve
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184 STRANDENS SAGOR.
vanligen under natten, red öfver ön till strands för att upptäcka
förolyckade skepp och utföra sina rysliga idrotter. Och det skall
ha händt, att han bland goda vänner vid flaskan skrutit af de fem
kattungar som blifvit dränkta", samt att han vid ett strandnings-
tillfälle, då ban trodde sig om att kunna förgöra besättningen, med
en blink frågat en stallbroder: "skall det vara?< hvilket ville säga
så mycket som att slå ihjäl de skeppsbrutne, men att denne då
afstyrt våldsbragden. På yttersta senhösten seglade han hvart år
till Stockholm, hvarest han, jämte fisk, skälspäck och ypperliga
nötter, till sina gamla kunder sålde eller bytte bort allt hvad han
genom sina strandningsaffärer lyckats inhösta; och sålunda lefde han
af sin ohyggliga handtering godt och kräsligt på allt vis. Dock
slog hämdens timma ändtligen. Ty den stackars pojken, som
länge blifvit af N. N. obarmbertigt misshandlad och ofta hotad på
lifvet, drefs slutligen af ångest eller samvete, att, ensam i båten,
en natt rymma de sex sjömilen öfver till Fårö, för att tala om hus-
bondens alla missgerningar. Men röfvaren, som ännu kuappt anade
en olycka, hade då för all säkerhet sjelf hos höga vederbörande an-
mält hvad som senast händt på Sandön, eller att en jakt der stran-
dat; och så slog han straxt derpå ihjäl sin trogne vallhund, för-
modligen derföre att denne ej onödigt skulle löpa kring och vädra
lik. De, som "något förstodo", visste, att, sedan jakten gått på i
hårdt väder, hade den utmattade besättningen blifvit skuffad i sjön,
skeppsbåten med våld sönderslagen och lasten plundrad. Men N. N.
anmälde blott, att han funnit jakten i stormen förlist och såsom
vrak på stranden, båten krossad och att skeppsfolket, som drunk-
nat, flutit i land, samt att lasten var all. Men då man vid den
laga undersökning, som snart skedde på ort och ställe, spitat i
sanden och der funnit åtskilligt vrakgods nedgräfdt, måste strand-
röfvaren till slut bekänna; och derefter, förmäla strandens sagor,
sedan hans mest samvetslöse medhjelpare, i fängelset sittande till-
samman med N.N., blifvit till evig tystnad, förhjelpt medelst en alltför
trång halsduk, under det att denne sof den rättfärdiges sömn,
vardt den förhärdade bofven, utan att nånsin ha bekänt något
mord, slutligen med 40 par vederbörligen ryggrandad. — Men allt
detta våld på stranden, hvilket från äldsta eller senare tider åter-
ljudar i strandens sagor, är för längesedan alldeles upphördt,
dels i följe af tidehvarfvets mildare seder samt lagens större vak-
samhet och isynnerhet genom det fria ordets makt, som tager en
hvar under sitt hägn samt skrämt och nedslagit alla gamla synda-
lustar i detta afseende; och dessutom ha i våra dagar flera ypper-
liga inrättningar trädt i mensklighetens tjenst för att fullständigt
nedslå råheten härvidlag, såsom "allt flera i seglarens natt tindrande
fyrar (tända 1846—72), de många räddningsbåtarna, jämte ett
djerft lotsmanskap, m. m., och slutligen dessa vid alla kuster för-
lagda bergningsskepp, som enkom och med största fullkomlighet äro
rostade för att genast ila den skeppsbrutne till undsättning och,
om någon möjlighet finnes, rädda honom och hans gods, eget folks
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
