Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Björnsson: Sigurd Jorsalfar af —m
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190 SKÖNLITERATUR.
ligga i delo med hvarandra, och det osäkerhetstillstånd, hvartill detta
måste leda, är förträffligt framstäldt i inledningsscenerna. Ingvar,
Sigurds man, försöker bortföra Aagot, Eysteins fränka, men blir af
denne. senares folk tillfångatagen; der kommer hjelp för att rädda
honom, men Sigurd sjelf är försvunnen, ingenting kan företagas, och
— "Teeppet falder". Sigurd är under tiden hos "Borghild af Dal",
som älskar Eystein. men tror sig af honom bedragen, hvarför hon
låter sig locka att öfverlemna sig åt Sigurd, för att vid hans sida
få hämnas på Eystein. Hon bortföres, och omedelbart derefter an-
länder Eysteins utskickade, Ivar Ingemundson, för att på hans väg-
nar hämta henne som brud -— men för sent. I andra akten äro
de båda bröderna med sina hirdmän församlade till dryckeslag; efter
åtskillig munhuggning de båda partierna emellan företaga sig Sigurd
och Eystein att jämföra sina idrotter, krigiska och fredliga,i hvilken
’strid Eystein behåller sista ordet, hvarefter Sigurd inför Borghild
att döma dem emellan. Hon hyllar sig till Sigurd; Eystein får i
’ samma ögonblick veta, att hans bud kommit försent, och sårad i
djupet af sitt hjerta drager han sig med allt sitt folk tillbaka.
Borghild, som nu anar rätta sammanhanget, faller vanmäktig
till jorden, och Sigurd råkar i ett anfall af vansinne, hvarur han
räddas genom en sin svens trofasta mod. Sedan han åter kommit
till sig, beslutar han att med sina män draga än en gång i vikinga-
färd, och taga nytt land. Hemma är för: stilla, han kan ej trifvas
utan i ett bragdfullt lif; Eystein må råda i frid i Norge: sådant
höfves ej Sigurd. När detta blir bekant, strömmar allt folk till,
äfven af Eysteins mån, och vid tredje aktens början står Sigurd i
beredskap att begifva sig åstad, men önskar dock först att få ett
afskedssamtal med Eysteir. Detta blir en vändpunkt: Eystein vin-
ner seger öfver Sigurds hårda natur, och förmår honom att stanna
henna för att egna sina krafter åt landets odlande och folkets för-
kofran i fredliga idrotter. Allt blir sålunda väl, bröderna försonas,
Ingvar frias och får sin brud, alla de som nyss ville draga i här-
nad se nu sin enda lycka i ett stilla lif på den föderneärfda torf-
van, och Ivar sjunger ett vackert slutqväde.
Hufvudinnehållet i stycket är, som synes, motsatsen och kon-
fiilkten mellan de båda olika brödrakaraktärerna. Sigurd, mannen
af lysande bragder, föraktar sin broders stillsamma men nyttiga
sysselsättningar, och minnet af de stordåd, han i främmande land öf-
vat, uppblåser hans högfärd ända till galenskap. Eystein, den milde
lan.’’sfadren, som skipar rätt och bygger land, och som för öfrigt
är mycket i slägt med de välkända inbundna Björnsonskt-norska
bondefigurerna, bildar häremot en skärande kontrast. Att mellan
två så olika personer tvist kar uppstå, är lätt förklarligt, och frå-
gar man, hvems felet är, så svarar åtminstone dramat otvätydigt:
Sigurds. (I sagan är förhållandet något annorlunda, Sigurd Rane-
sons process visar ej Eysteins karaktär i samma rena dager, hvari
den här finnes framställd. Vi förbise ej, att förf. utlofvat en för-
sta halfdel till "Sigurd Jorsalafar", men då han lemnat den senare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
