Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Svenskt fornspråk och fornsvensk literatur: Svenska fornskriftsällskapets Samlingar af —e—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226 FORNSVENSK LITERATUR.
torde vara ett halft århuvdrade äldre. Ungefär lika långt tillbaka
i tiden gå de äldsta minnesmärkena af dansk literatur. Redan
vid sitt första framträdande i bokskrift företer fornsvenskan vissa
egendomliga drag, hvilka bestämdt skilja henne från Norrenan, i
synnerhet i dennas isländska form, men hvilka hon till det mesta
har gemensamma med forndanskan. Hit höra: tväljudens utbyte
mot enkla vokaler, en ringare utsträckning af omljudet, bortfallan-
de af A framför I, n, 7; bibehållande af » framför r, vissa olikhe-
ter i böjningen, till en del beroende af den i fornsvenskan tidigt
inträdande upplösningen af formerna och osäkerheten i deras an-
vändning, men stundom hänvisande på en lika gammal ståndpunkt
som den, hvilken intages af Norrenan, eller till och med en ännu
äldre. Närmare aån till Norrenanr står fornsvenskan till forndan-
skan; mellan språket i Skåne-lagen och i de svenska landskaps-
lagarne torde ingen annan väsentlig skilnad förefinnas, än att starka
maskulina substantivs nominativändelse, hvilken i de senare rogel-
bundet gvarstår, uti den förra är i det närmaste försvunnen; i andra
forndanska skrifter är väl olikheten större, men består uti de äl-
dre hufvudsakligen deri, att ändelsernas bortkastande och former-
nas sammansmältning i högre grad eger rum; i de yngre inträder
dessutom en, redan i de äldre delvis spårad, genomgripande för-
ändring af ljudsystemet, genom hvilken a, 2, « uti ändelser utby-
täs mot e, och &, p, t inuti orden öfvergå till g, 6, d. Om man
undantager språket i Gottlandslagen, hvilket i synnerhet genom de
bevarade tväljuden skiljer sig från fornsvenskan i öfrigt, förete
våra fornskrifter i det hela samma språkform. Denna bär visser-
ligen icke prägeln af enhet och regelbundenhet; tvärtom visa sig
här tidigt tecken till en splittring, som sedan alltmer tager öfver-
hand. Det oaktadt återfinner man öfverallt de gemensamma drag,
som utmärka språkarten; den brist på regelbundenhet, hvilken denna
visar redan i sina äldsta minnesmärken, och de förändringar, hvilka
hon sedermera undorgår, bero hufvudsakligen af en allt mer tillta-
gande upplösning i böjningen, hvaraf följden åter blir, att ordfog-
ningen i’ vissa stycken omdanas; i följd af denna upplösning in-
träder språket i ett jäsningstillstånd, äldre och nyare former eller
olika nyare träffas vid sidan af hvarandra; samma grammatiska för-
hållande uttryckes på ett sätt, som är än i enlighet med än i strid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
