Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITERATUR: BRANDES, 409
dess omfattning är Friedrich Schlegel, hvars beryktade "Lucinde’"
väl och riktigt karakteriseras såsom innehållande in nuce alla de
lärosatser, som bilda skuggsidan hos skolan: "Örkeslöshed, Vil-
kaarlighed, Nydelse! Her har de Treklöveret?" utbrister författaren.
Med all sin fordringsfullhet eger "Lucinde" ingen plastik, ingen
poetisk kraft, intet tankedjup, intet naturjubel, utan den är tom
och matt i skildringen af den fria kärleken; den är endast märk-
värdig såsom skolans program, såsom första försöket att skildra
lifvets förvandling till poesi, hvilket ju var nyromantikens grund-
lära, men den gör det i skandalös form, och den är och blir alltid
motbjudande genom sin konstnärliga impotens. Här uppträder nu
subjektets godtycklighet såsom den af Schlegel uppfunna nya konst-
principen, ironien, denna "gudomliga fräckhet” som fritt leker med
stoffet och gycklar med sitt eget innehåll, i det den oupphörligt
till intet gör den poetiska illusionen, och som i lifvet motsvaras
af den godtycklighet, med hvilken den genialiska personligheten
ser ned på det vanliga lifvets bornerade kretsar. Också gestalta-
des verkligheten i full motsvarighet mot denna grundsats. Liksom
«Lucinde" är en framställning af älskog såsom älskogskonst, och
liksom nyromantikens poesi är en poesi om poesien, d. v. s. bägge-
dera en potentiering och ett raffinement af vegetativt känslolif och
njutningslif, så blef verkligheten sjelf af romantikerna behandlad
som ett stoff, i hvilket dessa idéer fingo sin realisation, och i det
verkliga lif, hvilket ligger bakom en sådan skildring som "”Lu-
cinde", spela åtskilliga genialiska qvinnor en märkvärdig roll; hvar-
vid dock är att märka, att originalen äro oändligt bättre än por-
trätten, samt att dessa qvinnor, (hvilka med förkärlek tecknas och
behandlas af förf., och i synnerhet den vittra kretsens Musa, den
berömda Caroline Michaolis, gift först med dr Böhmer, derpå med
A. W. Schlegel och sist med Schelling), voro männen betydligt öf-
verlägsna i kraft och andlig begåfning. Dessa stolta qvinnor blefvo
nu, säger förf., neddragna af de svaga männen i denna krets och
fingo sina stora och mäktiga intressen och sympatier utbytta mot
små och eländiga. Det må vara en savn och riktig anklagelse,
att romantikerne gjorde med sina qvinnor som med de ärfda idé- ’
erna, att de beröfvade dem den stora, frisinnade prägel, de ar-
sprungligen egde; men nog förefaller det oss kristaa litet underligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
