Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Om våra Prosaöfversättningar, III. af A. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM VÅRA PROBSA-ÖFVERSÅTTNINGAR, 445
bearbetning af det granskade arbetets ämne, eller ock stundom
en själfständig gaåfhbandling, hvarför en eller annan bok blott tagits
till anledning eller förevändning, hvilken "praktik" Macaulay skämt-
samt vidkännes i inledningsorden till sin essay öfver Macchiavolli.
Vill man ej ur vårt äldre inhemska, litorära språkbruk åter upp-
taga Försök, som ordagrant, men också visserligen mera till
bokstafven än begreppet, motsvarar essay, så hvarför då icke be-
gagna t. ex. Afhandling, Studie eller dylikt, som åtminstone
ej är oriktigt eller förvillande?
En stil, så genomskinligt klar och lätt flytande, som Macau-
lays är från själfva språkbehandlingens synpunkt betraktad, skulle
ej för den, som innehar de allmänna vilkoren för att uppträda så-
som öfversättare, erbjuda några svårigheter, om den ej vore så
yppigt smyckad med bilder, hänsyftningar, jämförelser hemtade
från de aflägsnaste delar af historiens vida rike, från alla länders
och tiders literatur af olika slag. Ett förvånande minne — "han
kan all ting, blott icke glömma någon ting”, sade Moore — stälde
otvurnget till hans förfogande dessa oerhörda skatter af lärdom och,
beläsenhet. Det har varit en tro, att Englands offentlige män sam- ’
vetsgrant behjärtat Ciceros råd till talaren: tenenda preterea
est omnis antiquitas exemplorumque vis, men det har också
sagts, att dessa klassiska fjädrar, som pråla i parlamentet, stundom
kunna vara för tillfället lånade ur första bästa minnesbok. Men
visserligen är det ostridigt att Macaulay, om någon, "hade hela
forntiden inne", hvilket nogsamt röjes af mycket annat än denna
exemplorum vis, som han rikligen begagnar sig af. Utgifvaren
af Boswells lefnadsteckning öfver Samuel Johnson råkar illa ut
(Crit. and hist, essays, IV, 360) för det att han låtit narra sig af
en dålig FEuripideisk text: kännedom om rätta läsarten är för
Macaulay den enklaste fordran i verlden. Föga mindre bevandrad
var han i den nyare vitterheten, sypnerligast den sydeuropeiska,
och han kände den gömda och glömda literaturen, så väl dess
ädla metall som dess slagg. För honom stod alt detta till buds,
och han gjorde däraf ett ymnigt bruk, som ofta måste sätta läsaren i
förlägenhet. Häri ligga de svårigheter för en öfversättare af Ma-
caulay, som äro nämnvärda, men hvilka dock ej böra föranleda
någon mycket långt sträkt efterlåtenhet, ty de kunna öfvervinnas
af hvem som vill se och tänka sig före.
Vi vilja ej: neka, att en abstrakt omskrifning af originalets
bildliga uttryck någon gång kan försvaras såsom lättfattligare, än
ett mera ordagrant återgifvande, när detta ej ledsagas af, för nå-
got hvar behöfliga, förklaringar. En sällsynt bibelupplaga
(1,7) är mindre bjärt än a Vinegar bible, men för en hvar be-
gripligt. Det samma gäller om en hungrande brödskribent
(1,14) i st. f. a starving hack of Cave or Osborn. Men
det är då ock af nöden, att öfversättaren själf fullt fattar bilden, för
att rätt kunna angifva dess väsentliga innehåll. Detta är ej hän-
delsen, när han (1,15) låter författaren säga, att Fredrik i sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
