Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Tillägg om Rättstafning af A. Fryxell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
484 TILLÄGG.
f. Tiggde. Man ser ju stundom okunniga personer stefva med
dubbel konsonant orden Kännde, Dömmde, Hannd, Sallt, detta
i strid mot hittills gällande reglor, men till åtlydnad af eget språk-
gehör. Det var ock detta sednare, som ledde allmänheten att
gerna och genast antaga den vetenskapliga föreskriften att stafva
Att, Till, Upp m. fl. med dubbel i st. f. enkel konsonant, såsom
förut ofta var brukligt. Det är samma språkgehör, som vill med
dubbel konsonant stafva orden Dallra, Svullna, Förvittra, Vittja,
Kättja m. fl. för att också för ögat antyda deras olika uttal mot
det i orden Dalrar, Bulna, Vädrar, Vidja, Kedja m, fil För
tillfället blåser visserligen en stark opinionsvind till fördel för ifrå-
gavarande konsonant-förenkling. Men månne ej det svenska språk-
gehöret, kommet till vetenskapligt sjelfmedvetande, skall i de flesta
fall behålla den dubbla konsonanten, som enligt hittills antagna
reglor ljudet fordrar? Månne detta språkgehör skall i längden låta
af beqvämligheten locka sig från hvad det anser vara vetenskapligt
rätt? Redan förr en gång, omkring 1801, har det fonetiskt rigtiga
bruket af dubbel konsonant segrat öfver beqvämligbetens önskan
att begagna blott enkel. Måhända kommer den nu öppnade striden
att sluta på samma sätt.
Vi hafva sett, att det enda verkliga skäl, som talar för besagde
konsonant-förenkling är Beqvämligheten.
. . Mot
denna förenkling tala följande skäl.
1:0) Den fonetiska grundsatsen, hvilken fordrar, att,
när tungan uttalar och örat hör ett ljud, (här den dubbla, eller,
som några uttrycka sig, den långa konsonanten), bör också ögat
se något deremot svarande tecken. Men för att antyda ett dub-
belt konsonantljud har man ännu icke kunnat angifva något bättre
medel än dubbel konsonant. Nämnda fonetiska grundsats innebär
ett vigtigt, ett kraftigt, nästan afgörande skäl mot dea föreslagna
konsonant-förenklingen, och bjuder att med dubbel konsonant stafva
t. ex. Byggde, Fälld, Hvässte m. fl. f) <Besynnerligt, att
nämnde konsonant-förbnkling mest yrkas af de herrar, som i öfrigt
mycket hålla på den fonetiska grundsatsen.
2:0) Den etymologiskt-ortografiska häfd eller konse-
qvens, som fordrar, att alla flexioner böra så vidt möjligt bibe-
hålla stafningssättet hos sina principal-former, d. v. s. nominativen
för nomina och presens för verber; alltså att t. ex. orden Fall,
. Fjell, Rätt, All, Torr o. 8. v. behålla den dubbla konsonanten
qvar i sina genitiver, t. ex. Anfallskrig, Till fjells, RBätts-
+) För stafningen af hänledda ord, t. ex. Köld, Tork, Bygd
(subst.) Kallna, Torrka, Byggnad och af sammansatta ord, t. ex.
Iskall, Torrverk, Byggmästare; — och för stamord, som efter den
dubbelt ljudande konsonanten ha i grundstafvelsen en ny konsonant;
t. ex. Hand, Salt, Berg, gälla andra reglor, om hvilka här icke
är fråga. i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
