Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Tillägg om Rättstafning af A. Fryxell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TILLÄGG. 485
begrepp, Alls-köns, och likaledes i adjektivernas nentrer; t. ex.
Allt, Torrt; — äfvenså, att verberna t. ex. Bräcker, Tigger,
Skyller, Släpper behålla qvar sir dubbla konsvnant i imperfek-
terna Bräckte, Tiggde, Skyllde, Släppte samt i sina supiner
och participer, t. ex. Bräckt, Tiggt, Skylld, Släppt. Månne
oj denna åsigt borde betraktas som en etymologisk-ortografisk grund-
sats? Leopold tyckes ock hafva antagit den såsom en sådan. ”)
Dessutom böra väl också inom ortografiens verld baruen brås på
fadern åtminstone i första ledet, genitiver på nominativer, imper-
fektet på presens, o. 8. Vv. ,
3:0) Ordskilnads-grundsatsen. Man bör visserligen icke
blott för dennas skull, men i strid mot ortografiska reglor, stafva
ord med olika betydelse på olika sätt; t. ex. subst. Kort med ett,
med adjektivet Korrt med två R; eller supinet Bor(d)t af böra
med, men adverbet Bort utan D, såsom man någon gång sökt
ioföra. Men när det är både fonetiskt och etymologiskt rätt att
med dubbel konsonant stafva t. ex. imperfekterna Bräckte,
Ryckte, Skyllde och Hvässte samt supinum Fällt och partici-
perna Byggd. och Bryggd, så får detta stafsätt nytt stöd af
nämnde ordskilnads-princip; ty dessa ord kunna derigenom också
för ögat skiljas från imperfekterna Bräkte, Rykte, Skylde och
Hväste, och från substantiverna Fält, Bygd, Brygd.
4:0) Svenskens kärlek för hårdare konsonant-ljud.
Han säger Rike, Skapa, Veta; — grannarne deremot Rige,
Skabe, Vide. Med detta språklynne torde sammanhänga sven-
skarnas benägenhet att inskjuta ett D i orden Fordna, Sednare,
Alldra, Häldre, och att tillägga ett T vid orden Eljest, Moe-
delst, Straxt, Tillfyllest m. fl.; månne ej båda delarne för att
åstadkomma det mer kraftfullt artikulerade konsonantljud, genom
hvilket svenskan till sin fördel utmärker sig framför de vekare språk- ’
systrarna? Månne ej också kan häraf förklaras en viss benägenhet
för dubbel konsonant? Man vill genom den liksom taga fasta på
och framhålla de starkare konsonantljud, svenskan älskar. Detta
kan vara åtminstone en gissning.
5:0) Häfden, Vanan. Den föreslagna konsonant-förenklin-
gen strider mot det ursprungliga språklynnet. Redan på första
bladet af företalet till Heims Kringla anträffas ifrågavarande kon-
sonant-fördubbling i substantiverna Menn = män, Aulldr= ålder;
och i genitiven Hanns = hans, samt i verberna Mellt = talat
och Skyllde = skulle. Att syskonspråket, tyskan, behåller i
verbal-flexioner deu dubbla konsonanten, är redan visadt. Afven
Sahlstedts lexikon, tryckt 1773, ehuru med vacklande ortografi,
stafvar dock Fylld, Fälld, Släppte, Smällde, Spilld, Sträckt
m. fl. med dubbel konsonant. Denna med både fonetiska och ety-
mologiska grundsatser öfverensstämmande och nu under 70 års tid
bibehållna vana, månne den bör, månne den i längden kan besegras
+) Svenska Akad. Handl. 17 del., 146—157.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
