Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 1
- C. O. Nordensvan: Moderna vapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af en kris, enär han icke kan uttänka något medel att rädda sig ur
den samma.
*
Genom att inrätta gevären för bakladdning kunde man genomföra
en annan stor och redan studerad förbättring, nämligen kaliberns
(loppets tvärlinies) minskning, ty man behöfde nu icke längre det spelrum, som
förut erfordrades för kulans nedförande genom pipan. Kalibern minskades
också från 15—18 mm. till 11 mm., utom i Preussen, där man ansåg sig
kunna behålla det profvade tändnålsgeväret trots dess till 15,5 mm.
uppgående kaliber[1]. Detta gevärs underlägsenhet under det franska år 1866
antagna Chassepôt-geväret, då de möttes i striden är 1870, var dock allt
för påtaglig, för att tyskarne icke genast efter krigets slut skulle antaga
en ny modell, Mauser-geväret, och härmed är 11 mm:s kalibern öfverallt
antagen, om man än i Schweiz och Ryssland gick något under detta
mått. Vårt eget land hade visserligen gått sin särskilda väg, och därom
få vi yttra oss nedan i ett sammanhang.
Man hade nu gevär, med hvilka elden kunde utsträckas ända till
afstånd mellan ett och två tusen meter, och tyskarne hade på ganska
långa håll lidit af fransmännens på måfå afgifna eld, men detta oaktadt
höll man fortfarande på den åsikt, som legat till grund för de slätborrade
framladdningsgevärens användande, nämligen att utan eldgifning rycka
fienden nära och först där öppna en öfverväldigande eld. Detta »nära»,
hvilket under Karl XII:s tid ansågs vara inne, när man såg hvitögat på
fienden, hade under tidernas längd vuxit till 300—400 m. Emellertid
var det tydligt, att man förr eller senare skulle komma att draga nytta
af gevärens långskjutande förmåga, och med den tyska skjutinstruktion,
som utgafs på hösten 1877 och snart följdes af nya dylika i öfriga
arméer — i Ryssland grundad på erfarenheterna från kriget i Turkiet —,
utsträcktes betydligt området för eldens användande. Efter några års
ytterligare sorgfälliga studier var man vid åttiotalets ingång fullkomligt
på det klara med densamma.
Genom bakladdningsmekanismen hade man ernått stor skjuthastighet;
tio skott i minuten nåddes utan svårighet. Genom den minskade
kalibern och den bättre konstruktionen af gevär och ammunition hade man
erhållit en betydligt rakare kulbana med vida större träffsäkerket än förr
på korta håll och med möjlighet att utsträcka elden på mycket längre
håll, än man någonsin hade tänkt. Vid användande af elden under
sådana förhållanden kunde man dock icke påräkna att träffa med ett
enskildt skott, utan för ernåendet af önskvärdt utslag fordrades afskjutandet
af ett större antal mot ett mål, hvarvid träff var att vänta med en del
[1] Genom att omgifva kulan med en s. k. spegel af papp kunde dess genomskärning nedbringas med omkring 2 mm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Nov 19 02:24:03 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1891/0013.html
