Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - L. H. Åberg: Viktor Rydbergs filosofi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från djuren, men i likhet med flere andra tänkare både inom och utom
fäderneslandet, som uttalat sig i denna fråga, bestrider han med mycken
bestämdhet, att detta antagande kunde medföra som sin konsekvens något förnekande
af väsentligheten hos det för människan specifika. Det specifika ser han
hufvudsakligen däri, att människan såväl i teoretiskt som praktiskt och estetiskt
afseende söker nå eller rättare närma sig idealer, idealer af fullkomlighet,
hvilka, huru aflägsna de än må vara, dock alltid äro ledstjärnor för hennes
sträfvan.
De åsikter, Rydberg uttalar i sin ofvan omtalade »efterskrift», ansluta sig
i mer än ett afseende till dem, han i förutnämnda föreläsning framställt, men
synpunkten blir af lätt förstådda skäl i mycket en annan. Han intager här
väsentligen den realidealistiska ståndpunkten och påminner i ett och annat om
den yngre Fichte, delvis äfven om Fechner. Det fysiska förloppet har väl sin
själfständiga betydelse inom sitt område, men själfva detta område är blott en
sida af tillvaron-i det hela. En annan röjer sig i det psykiska lifvet, och allt
är i grunden lefvande, har en psykisk sida. Öfver båda och såsom
förmedlande dem står det absoluta själft eller Gud, det eviga världsförnuft, ur hvilket
allt ytterst framgått och som leder allt emot det mål, det själft en gång
utstakat. — Först i detta världsförnuft äger människan en borgen därför, att
hon med sitt förnuft, i dess ändliga kategorier fattar det sanna, ty i hennes
öfvertygelse om detta oändliga förnuft grundas ytterst hennes visshet om den
ideella och den reella världens öfverensstämmelse. Utan denna tro vore denna
visshet omöjlig, detta söker författaren visa och vill därmed under anslutning
till flere äldre och yngre föregångare ådagalägga Gudsbegreppets nödvändighet
för hvarje teoretisk öfvertygelse liksom ock för hvarje praktiskt handlande med
ideellt mål och ideellt syfte.
Ehuru författaren sålunda vill gifva full rättvisa åt tidens realistiska
riktning genom att gifva den kroppsliga världen en fullt objektiv existens,
framlysa dock i mer än ett afseende hans idealistiska tendenser. Detta sker i den
preponderans, han alltjämt gifver tillvarons andliga sida, såsom hennes
företrädesvis väsentliga sida, som det adekvata uttrycket för hennes väsen. Allt är
enligt Rydberg i sin innersta grund lefvande och andligt, något som han
framhåller med vida större eftertryck än den motsatta, den reella sidan. Denna
senare, det säger han alldeles uttryckligt, måste fasthållas egentligen därför, att
individualitetens väsentlighet i annat fall skulle hotas. Upplöstes allt i tankar
och känslor, så blefve, menar han, den enes tanke och känsla identisk med
den andres — hvad han tänkte vore den andres tanke, hvad han kände vore
dennes känsla, så snart han riktade sitt förnimmande på den senares själslif.
Det är hufvudsakligen för att rädda sin individualitet, det är för att väsentligen
skilja sitt väsende från andras, som hvarje personlighet måste binda sig och
dem vid rummet eller åtminstone vid någon med detta analog form. För att
undgå panteismen måste vi gifva ett visst berättigande åt realismen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
