Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - L. H. Åberg: Viktor Rydbergs filosofi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VIKTOR RYDBERGS FILOSOFI.
£5
gifva några erkännanden åt dem *), som härutinnan hylla Rydbergs åsikter.
Sannt är, att människans adelsbref ej får mindre värde därför, att hon själf
efter den Eviges diktamen skrifvit det. Anorna kunna ju ock tyckas långa
nog för att man ej bor afskräckas, om de en gång taga slut. Detta är nog
sannt, och obestridlig förtjänst hos den, som sådant framhåller. Men det är i
alla fall fråga om ett adelsbref\ hvilket liksom hvarje annat sådant i mycket
får sitt värde, då det jämföres med privilegiebrefven för rikets öfriga
samhällsklasser. M. a. o. människan skulle mista eller röna minskning i sitt värde, i
den mån det skulle ådagaläggas, att .hon står nära öfriga naturvarelser, icke
blott med hänsyn till härkomst, hvilket få, som följt med sin tid, numera
bestrida, utan äfven med hänsyn till sin faktiska beskaffenhet. Det bör kanske
härvid anmärkas, att detta kan ske, såväl genom att sänka uppfattningen af
människolifvet som äfven genom att höja uppfattningen af det lif, som dock
obestridligen i mycket står under människans. Vi kunna ej underlåta att i
detta sammanhang erinra om följande strof af Tegnér, som här likasom i många
andra afseenden har sin lätt funna tillämpning.
"Väl dväljas gudar, Helge, i disarsal,
Men ej som snäckan dväljes i slutet skal.
Så långt som dagsljus skiner, som stämma ljudar
Så långt som tanke flyger, bo höga gudar."
Det är ganska vanligt, att, när man vill bestämma människans väsen i
psykiskt afseende, inledningsvis förutskicka en karaktäristik af djurens själslif
och sedan i denna belysning göra reda för människans. Vi förmena, att den
belysningen är väl matt, den må nu framkallas i syfte att visa den stora
skillnaden mellan människa och djur, som vanligt är hos dem, som vilja fasthålla
den själfständiga betydelsen hos människolifvets högre sida, eller i motsatt
syfte, vanligt hos dem, som drifvas af motsatta tendenser. Hvilket själslif
känna vi bäst? Själfkännedomen må vara en svår sak i vissa afseenden och
i vissa fall, men ser man saken i det hela, så svara vi utan tvekan: vårf
eget. Om andras själslif, t. o. m. om de personers, som stå oss nära, känna
vi i själfva verket mycket litet, mindre än vi vid flyktigt påseende tro. Vi
känna det alltid blott genom analogier från oss själfva och nästan alltid, om
man undantager lifvets allra närmaste förhållanden, blott i några få, abstrakta
sidor. Otaligt mycket i deras lifsinnehåll finnes, till hvilket vårt öga aldrig
fått eller kunnat tränga. Men hvilken grupp af människor känna vi väl bäst?
Den, som står oss närmast i ålder, samhällsklass, kon, intressen o. s. v. I
den mån vi gå utom denna sfär, växa svårigheterna. Den mognade, bildade
mannen af en civiliserad nation har redan svårt att förstå andra åldrars o.eh
samhällsklassers själslif. Svårigheten växer, när det gäller små barn eller
vildar. Och hvad skola vi då väl tänka, när vi rent af lämna det mänskligas,
sfär? Här fordras en ytterlig försiktighet för att ej draga förhastade
konklusioner. Den vetenskap, som kallas djurpsykologi, har onekligen sitt stora
intresse och kan nog i flere fall vara upplysande för kännedomen om vårt eget
själslif. Men sotn jag bäst känner människans, särskildt den normala och fullt
utvecklade människans själslif, så är det ock i första hand därur, genom
jämförelse därmed jag skall förstå djurens. Ett motsatt tillvägagående är ett
försök att förstå det jämförelsevis mer bekanta ur det mindre bekanta, ja, man
skulle kunna säga ur det rent obekanta.
Till dessa har äfven den, som skrifver dessa rader, i sina äldre skrifter slutit sig och
själf betonat skilnaden mellan människa och djur såsom väsentlig. Likaså Prof. Pontus
Wikner i skriften om den materialistiska världsåskådningen. Sålänge man laborerar med
objektivt idealistiska tendenser, blir den ståndpunkten ^alldeles naturlig. Men jag har småningom
sökt göra mig fri från dessa och därigenom kommit att betrakta hela denna sak i en ej så litet
annan dager än förut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
