Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Rust Roest: Kritik. Skiss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRITIK.
.25
för att köpas och kriticeras af den stora allmänheten, som med ens blifvit till
en fruktad makt. Det är ju också helt naturligt, att man ser publiken från.
en annan synpunkt, när man själf sitter en premierafton på parkett, än när
män som debutant stirrar på den genom hålet på ridån, strax innan det
ödesdigra »plats» ljuder!
Nej, han ville icke tänka på det: skulle han visa sig rädd nu, när det
gällde att stå för sina ord, att svara för sina åsikter! . Nej, bara denna
plötsligt påkomna rampfeber väl gått öfver, skulle det kännas som frisk luft i
lungorna att få skrika ut, äfven om man skulle lida smälek och hån, därför att
man ej skref som de andra — eller teg som de andra! Han visste, att han
skulle kallas för socialist och samhällsomstörtare! Isynnerhet den första
novellen, »Tvenne Öden», var utmanande. Äfven i »Ett misstag» och »En
farlig stund» hade han sagt rätt skarpa saker. Lika godt, tärningen var kastad,,
han fick stå sitt kast. Det skulle ändå kännas skönt att få slå ett slag för sina
idéer. Han kände på sig, att det skulle bli en hel seger eller ett helt
nederlag. Eh bien! Våga vinna, våga tappa!
En vecka hade gått. Det var söqdag. Dahlman satt och skref bref,
under det han rökte sin cigarr. Söndagen brukade han annars egna åt sitt
författareskap, men i dag kunde han icke arbeta, han var ej upplagd. Han hade
ådragit sig en stark förkylning den aftonen boken kom ut, troligen hade hari
den kyliga novemberaftonen stått längre utanför boklådsfönstret, än han själf
vetat af, och han hade svagt bröst. Sedan den kvällen hade han ej varit
ute, hvarken på sitt ämbetsrum eller i sällskapslifvet, så något enskildt omdöme
öfver sitt förstlingsverk .hade han ej hört och någon tidningskritik hade ännu •
ej varit synlig. Det skulle bli eget att fa se, hur det skulle gå!
Se där kom Röning öfver torget. Ämnade han sig till honom* det såg
så ut. Ja, nu stoflade han uppför trappan och ringde på. Dahlman gick och
öppnade, det var roligt, tyckte han, att råka någon och få höra litet från den
yttre världen efter dessa (dagars cell-lif.
Röning kom in. Han hade ett ungdomligt, jovialiskt utseende och
brukade vara mycket talför, men det var han ej i dag. Sedan han frågat: »hur
står det till?» och sett ut, som om ej svaret vidare intresserade honom, slog
han sig ner i gungstolen, tog en bok från bordet och bläddrade i den.
Det blef en ganska lång paus.
Slutligen sade Röning: — nå, och du, som har slagit dig på
författareskap och ger ut böcker!
— Ja-
— Det var då en riktig öfverraskning för alla!
Dahlman gick fram till kakelugnen och började röra om i glöden. Han
kände en o öfvervinnelig blyghet att tala om sin bok, på samma gång han ej
önskade något högre, än att få höra talas om den.
— Ja, sådant pratar man väl inte om för kreti och pleti.
— Nej, det var allt klokast att låta bli. >
— Javisst. Här har du en cigarr! Nå, hur lefver världen med dig
själf då?
— Bra, fast man har sina förargelser.
— Är det något särskildt, något som jag kan hjälpa dig med? — Det
hade förefallit Dahlman från första ögonblicket, Röning kommit inom dörren,
som om denne hade något på hjärtat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
