Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Rust Roest: Kritik. Skiss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRITIK.
.27
Han hade Öfverstinnan på andra sidan. Hvad gick det åt henne, hon
vår sig så olik, talade ej med honom, såg knappt åt honom, han som
brukade vara hennes förklarade favorit.
— Hur står det till sedan sist, fru öfverstinna? Är hufvudvärken bättre?
sade han efter en stund.
— Jag tackar för intresset. — Det var det hela.
Dahlman såg på fru Borg och höjde frågande på ögonbrynen.
Hon svarade med så låg röst, att han snarare läste orden från läpparne
än hörde dem: .
— Sedan, inte nu!
Som fru öfverstinnan var känd för sitt minst sagdt ombytliga lynne,
funderade Dahlman just ej vidare på orsaken, hvarför hon under middagens lopp
nästan uteslutande vände den breda ryggen med den penséfärgade
sidenkläd-ningen mot honom.
Det var först, då han fört in sin dam i det lilla blå kabinettet i afvaktan
på kaffet, som det föll honom in att forska.
-— Hör ni, fru Borg, vet ni hvad som gick åt" Öfverstinnan? Var lion
vid dåligt humör? *
— Är ni så litet människokännare, att ni behöfver fråga det!
— Nej det var ju det jag tyckte, var hon ond på er eller mig?
— Naturligtvis på er — efter »Balluft». Hon tar ju fru Trude åt sig.
— Nej, det här går Öfver’mänskligt förstånd! Fru Trude i min novell
lefver ju inte alis i liknande förhållanden som öfverstinnan, hon har ju bland
annat fyra döttrar, under det öfverstinnan bara har en son.
— Det är ju en oväsentlig sak.
— Modren i »Balluft» beskrifves som liten, torr och mager, och vår
bordsgranne är minst sagdt ståtlig i höjd och dimensioner, hon kan väl. ej
vara mer än djupt inne i fyrtitalet, under det fru Trude är Öfver sexti.
— Ja, det kan heller inte vara roligt för öfverstinnan. Hon hade
snarare förlåtit er, om fru Trude varit tjugofem. För resten är ju sådant bara ’
författareknep för att få fram olikheterna. Ä
— Nå, men likheterna då, hur kan rii få fram dem, utbrast Dahlman, i
det han stälde kaffekoppen på det lilla plyschbordet framför sig.
— Konversationen, till exempel med respekt till sägandes det dråpliga
pigskval]ret i »Balluft». Gör er nu inte oskyldig, det där om Lenas
förlofning har ni hört Öfverstinnan säga!
— Ja, den enda repliken, den hörde jag henne verkligen yttfà, och som
den var "så ofantligt betecknande, satte jag in den, då jag genomsåg
manuskriptet, som föröfrigt är fyra år gammalt.
— Ser ni, att jag hade rätt. Det skulle ni ha låtit bli! Det är genom
det yttrandet, man kommer att tänka på Öfverstinnan, och sedan är det ej
svårt att finna mer eller mindre smickrande liknelser, när man nödvändigt vill.
Och nil sky alla damerna er som pesten, de äro rädda, att ni studerar dem
och tar dem till er nästa bok.
— Hälsa ni dem, att jag inte vill ha dem till skänks, inte till skänks,
säger jag. Ni är inte rädd, ni?
;— Åh nej, jag inbillar mig, att ni låter mig gå fri!
— Ja, det har ni rätt i. Det går minsann inte så brutalt till väga. Man
studerar lifvet, men man tar inte sina vänner och bekanta och flyttar dem,
som de gå och stå, in i sin bok. Gör man det, är man skandalskrifvare —v
och inte"författare. Och det tror man mig väl ändå icke kapabel till.
— Nej, jag har då hela tiden sagt, att det vore alldeles olikt er, att ha
lånat Röning pängar och så låta honom betala dem på det viset. Jag har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
