Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - C. O. Nordensvan: Ett fältslag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
ETT FÄLTSLAG.
lämpligen sker genom intagande af flankerande, ställningar,., till och med
framåt. Hans infanteri träder småningom äfvenledes i verksamhet och
förstärkes, allt eftersom ökad kraft erfordras. Kan den försvarande hålla
ut under angriparens hastiga eld, blir det hans tur att med en
öfverväldigande eld helsa den senares vidare framryckning. Nu är äfven tidén
inne för ett motanfall, utfördt af den till hands varande reserven. I de
flesta fall viker endera af de stridande, innan det kommer till
bajonettanfall, men skulle striden verkligen gå så långt, söka båda parterna att
bringa segern på sin sida genom framförande af nya reserver helst i
motståndarens flank.
Så regelrätt, som här blifvit förutsatt, förlöper dock ingen strid,
utan bakslag och motstötar inträffa än här, än där, och striden drager
därigenom ut på längden. På det stora slagfältet uppehälles striden
timtals af artilleriet, medan de rörelser utföras, som skola leda till
hufvud-anfallet, och på stora delar af fronten kommer man aldrig längre än till
skenstrid. Ja, i framtiden kan det nog äfven inträffa, att hela dagsarbetet
måste inskränkas till ar1;illeristrid och uppmarsch, hvarefter den afgörande
striden kommer först dagen därpå. Fastän man vid Gravelotte började
kl. 5 på morgonen, var det fara värdt, att hufvudanfallet icke medhunnits
under dagen.
Striden har emellertid nått sin kulminationspunkt. På båda sidor äro
trupperna mer eller mindre upplösta, blandade om hvarandra, uttröttade och
beröfvade sitt befäl. Reservens ingripande, där en sådan ännu finnes till
hands, afgör mången gång ■ utslåget,. och nu är tidpunkten inne för
kavalleriet att upplifva sina minnen från Fredrik II:s slagfält genom att, sedan
det kastat fiendens kavalleri ur fältet, bringa den andlöse motståndaren
att vika.
Upplösningen och utmattningen blifva kännetecknande för framtidens
strider, hvilka kräfva en stor skicklighet hos ledningen —hvars arbete
blifvit försvåradt genom rökliniernas bortfallande och frontens
utstäck-ning —, stor färdighet i vapnens handterande hos manskapet i förening
med öfverlägsna andliga egenskaper hos detta, ty endast dessa göra det
möjligt för det samma att uthärda stridens slitande inflytanden, endast
dessa-gifva den fasthet och säkerhet, som .fordras, då striden blifvit liflig,
och då maskineriet måste arbeta, äfven om de ledande kuggarna falla
bort. Att försvaret ingalunda ställer mindre fordringar på soldaten än
anfallet, är alldeles gifvet, och hvem skulle väl för öfrigt vilja afsäga sig
förmågan att gå till anfall, äfven om detta anfall skulle antaga formen af
en från försvarsställningen utgången motstöt? Ty utan anfall ingen seger!
Man må väl afvisa fienden gång på gång, men anfaller man icke och
besegrar honom, kommer han igen och slutar med att gå såsom segrare
ur striden. Det bästa beviset härpå lemna turkarne, som trots det mest
sega och framgångsrika försvar dock till slut dukade under.
Det är dock icke nog med att vinna seger. Genom förfölj ning skall
den segrande i grunden spränga den slagnes oordnade delar, och dennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
