Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - C. O. Nordensvan: Ett fältslag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
39 ETT FÄLTSLAG.
För att anfallet skall lyckas, fordras ovilkorligen, att det skall vara väl
planlagdt, att det skall utföras med öfverlägsenhet, hvilken måste göra
sig gällande genom utbredning på en stor och omfattande front, stödt
af tillräckliga reserver för åstadkommande af en alltjämnt stegrad
öfverlägsenhet, samt först och sist att det är ledningens orubbliga beslut att
med ali kraft genomkämpa anfallet.
Under artilleriets fortsatta medverkan — enskilda delar däraf hafva
flyttat sig längre fram, och nästan öfver allt skjuter det öfver infanteriet
och samlar liksom förut elden mot anfallspunkten — skrider infanteriet
framåt utefter hela linien. Gevärskulornas stora anslagskraft och flacka
banor nödgar det till antagande af tunna formeringar, och i ettlediga
linier, som följa hvarandra med 200—300 meters afstånd, rör det sig
rastlöst framåt. Det gäller att komma fienden så nära som möjligt, innan
elden öppnas, ty sker detta för tidigt, blir elden utan verkan, på samma
gång som rörelsens fortsättning sättes i fråga. Men den försvarande, som
krupit väl ned bakom sina bröstvärn, och som sannolikt känner afstånden,
lär icke underlåta att mottaga de anfallande med eld på ganska långt
håll, kanske redan på tusen meter, just för att förmå honom att stanna,
och förr eller senare måste han också göra detta. Han öppnar då eld
dels för att oroa fienden, dels för att sysselsätta och uppmuntra eget
folk. Länge bör han dock icke ligga stilla. Framåt måste man och det
med språng ett stycke i sänder. De kompanier, som hafva lättast att
taga sig fram, göra ett språng, under det de öfriga skjuta, och på dylikt
sätt skrider det hela småningom framåt. För att fylla de luckor, som
fiendens kulor öppna, och för att gifva främsta linien impuls till vidare
framryckning måste denna oupphörligt påspädas med friska afdelningar,
som kastas in i den samma. Sålunda arbetar den sig fram tillräckligt
långt för att kunna tillgodogöra sig gevärens hela skjutförmåga, hvilket
med de moderna vapnen inträffar redan på 400 m. från fienden. Nu
uppnår elden hela sin kraft; nu rycka de större reserverna fram, om
möjligt på någon flygel, för att göra slag i saken.
Nu kan det hända, att fiendens motstånd gifver efter på någon
punkt, och att närmast denna varande^ del af främsta linien genast
begagnar sig häraf för att sätta sig fast därstädes, och då böra vidstående
trupper följa med och reserver genast finnas till hands att gripa in för
att vidga den i fiendens främsta linie gräfda klyftan. Eljest torde väl
regeln blifva, att främsta linien sliter så ut sig, att den icke förmår utföra
stormlöpningen, utan att denna måste utgå från reserven, som sliter allt
med sig. Under fortsatt eld från gevär och kanoner skrider allt samman
rastlöst framåt, och trumslag och hornstötar bidraga att öka farten. Man
går nu fram för att med bajonetten drifva fienden ur hans ställning, om
än kulan ännu icke sagt sitt sista ord.
Då den anfallandes infanteri sätter sig i rörelse till anfallets
utförande, måste den försvarande bringa alla sina tjänstbara kanoner i
verksamhet och bör söka att genom öfverraskning hejda angriparen, hvilket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
