Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Den nya författarinnan - I. Af Helena Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den nya författarinnan.
Selma Lagerlöf : Ur Gösta Berlings Saga. Berättelse från det gamla Värmland. Belönad
med högsta priset vid "Iduns" större pristäfling år 1890. — Stockholm, Frithiof
Hellberg 1891.
I.
När snön länge har legat på jorden, så misströstar man slutligen
om, att det någonsin skall bli sommar igen. Förståndet vill nog
öfvertyga en om motsatsen, ty sommaren kommer dock alltid till sist efter
en lång vinter; — men känslan vill icke riktigt tro därpå. Kan
verkligen ali denna snö en gång smälta? Kan jorden få kraft att bära grönska
och blommor igen? Men när man får se detförsta öppna platserna i
skogen, där mossan står grön och frisk, där blåsipporna redan trycka
samman sina knoppar, då tror man strax därpå. »Jo, det blir vår!
Jorden har sin eviga varma lifskraft kvar, som ingen snö kan beröfva den.»
Något liknande känner man, när man efter en så lång, kall och
glädjelös period, som vi haft i litteraturen, plötsligt hör en ny skalds röst.
Det finns, som bekant, många röster. Det finns små, skarpa, begränsade
röster, som precis och hårdt skrika ut hvart ljud, de ha i strupen. Man
märker så väl, — »det finns ingenting mera där bakom». Och det finns
beslöjade röster, stora, fylliga stämmor, som kunna hviska i piano och
som sällan släppa ut sin fulla klang, men som i det rätta ögonblicket ha
en kraft och en skönhet, hvilka välla fram med en sådan rikedom, att
man känner som om de strömmade från en outtömlig källa. En sådan
stämma har författarinnan till »Gösta Berlings saga».
Jag tror icke, att man kan säga sig känna författarinnans stil efter
denna bok. Hon har valt denna stil för sin saga, och det är sagans stil,
afbruten, ofta likasom drömmande, patetisk på sina ställen, alltid med en
viss högtidsstämning däröfver. Hon gör som goda målare, som icke måla
allt på samma sätt. En fin kvinna och en kraftig man målas icke med
samma pensel och samma färger, och man berättar icke en mystisk saga
med samma ord, som man framställer en modern hvardagshistoria. Denna
författarinna är nog alltför klok att fastna i ett visst slags stil. Hon
väljer de medel, med hvilka hon bäst tolkar ämnet, och säkert har hon här
valt de rätta, eftersom ämnet kommer så mäktigt fram.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
