Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - W.: Moderna moralteorier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
LETOURNEAU: MORALENS UTVECKLINGSHISTORIA. 48
vis ej om att straffa tankar utan om att straffa attentat mot härskarens lif
(anima). Och attentat mot konungens lif är ju underkastadt straff den dag i
dag. Likaledes upprepar Letourneau efter »Figaros bröllop» ordandet om jus
primæ noctis, hvilken — enligt Steenstrup — aldrig existerat utan förskrifver
sig från senare tidehvarfs skenande fantasi. Dylika missförstånd, hvartill kunde
fogas vissa vilda fantasier om förhållanden i Norge m. m., äro rätt betänkliga
i ett historiskt arbete och gifva ej någon gynnsam föreställning om pålitligheten
af det öfriga. • -
Letourneau indelar, alldeles subjektivt, människans moralhistoria i i) den
djuriska moralens historia, därnäst 2) den vilda moralen, 3) den barbariska
moralen, hvilken räcker till in på 1700-talet. Därefter kommer så 4) vår tids
»industriella och merkantila moral». Under den »djuriska moralen» var alltså
människoätandet allmänt. Den danske kritikern finner Letourneaus
framställ-r ning af denna sak alltför ytlig, för att inlåta sig med honom men vänder sig
mot Andree, som förfäktar alldeles samma sak, men ej genom lösa postulat
utan med framdragande af vetenskapligt materiel. Det är mot den
vetenskapliga bevisföringen man måste vända sig. #
Till och med Andree medgifver, att »bevisen för att antropofagi
förekommit i förhistorisk tid ännu äro föga talrika och till en del ej rätt styrkta».
Men äfven hvad Andree finner styrkt, har motbevisats af arkeologien. I
grottorna vid Namur har man funnit klufna människoben. Så väl naturforskarne
Steenstrup och Virchow som äfven andra hafva dock påvisat, att klyfningen
~ ej skett genom människohand »för att komma åt märgen» utan på annat sätt.
Men äfven om påståendet vore bevisadt, så vore ej därmed människoätandet
bevisadt. Ty Yamafolket vid Amazonfloden, hvilket ej var människoätande,
sög dock märgen ur människoben, emedan det trodde, att den dödes själ bodde
däri och kunde öfverflyttas till den pers.on, som åt märgen. Att man funnit
genomborrade människotänder som smycken, är naturligtvis intet bevis; de
kunna vara och voro säkerligen segertecken. Katolikerna äro ej
människoätande, fastän de gömma på helgonben och bära helgontänder som amuletter.
Fornfynden, äfven de allra äldsta, gifva sålunda ingen som helst anledning
att tro, det människoätande varit i bruk hos forntidens människor. Brända och
krossade ben, som funnits, äro ej bättre bevis än ben, hvilka i en framtid
kunna finnas efter Karlteaterns brand eller på Gravelottes slagmarker. Men
då man ej finner verkliga bevis inom arkeologiens område, håller man sig till
historiska eller mytiska berättelser, såsom om Tantalus och Pelops, Atreus och
Thyestes’ söner o. s. v., hvilka skola bevisa, att den tidens folk kände
människoätandet. För det första tala dessa berättelser ju egentligen emot böjelse
för människoätande, emedan detta betraktas såsom ett brott, och dessutom vet
man från senare tiders verkliga historia, att man några århundraden eller
årtionden efter t. ex. en drabbning eller härjning utsmyckat berättelsen därom
med de förfärligaste grymheter, hvilka äro helt och hållet uppdiktade. Våra
förfäder beskylldes sålunda för att hafva kastat små barn upp i luften för att
återigen uppfånga dem på spjutspetsen — en fabel, uppfunnen fyra århundraden
efteråt. Om någonting är »vildt» hos människan, så är det fantasien — ej
minst hos evolutionister och materialister, då de börja draga slutsatser.
Återstå nu de bästa bevisen,, nämligen att det verkligen finnes folkslag,
hvilka äro människoätare i en eller annan form. Visserligen är man berättigad
att subtrahera ej så obetydligt från det insamlade materialet. Stundom stå
vittnen emot vittnen, och det finns ali anledning tro, att de resande i detta
fall som i så många andra, ofta missförstått de infödda. Men om män
granskar det faktiskt föreliggande materialet, kan man ej komma till samma
slutsatser som Letourneau och Andree. Den förre framställer hungern såsom det
motiv, hvilket gjort människan under den »djuriska moralen» människoätande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
