Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - W.: Moderna moralteorier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LETOURNEAU: MORALENS UTVECKLINGSHISTORIA.
47
man tränger litet djupare in i sakförhållandet än den mycket lättvindigt
dömande författaren gör. Han skrattar t. ex. åt persernas stränga
straffbestämmelser beträffande hundens behandling. Vi veta dock, att sådana
bestämmelser förskrifva sig från nomadtillståndet, och att värnandet af hunden dà var
af högsta betydelse. En mängd exempel af samma slag kunde påpekas, och
skrattet återfaller på författaren, då han antingen ej har kännedom om de fall,
i hvilka den historiska forskningen förklarat sakförhållandet, eller visar sig
oförmögen att tänka sig skäl, där sådana ej ännu med full säkerhet kunna påpekas.
Yi påminna oss en liten missionsberättelse, som Letourneau borde känna. Då
en missionär för några af Afrikas »vildar» ville förklara nattvarden, uttalade
sig dessa icke människoätande vildar mycket nedsättande om de kristnas
civilisation och frågade, om det verkligen vore sant, att den kristne äter sin gud.
På samma sätt dömer Letourneau om andra religioner och andra folkslag.
Att vissa föreskrifter fortlefva äfven sedan den ursprungliga orsaken därtill „
ej mera existerar, och att desamma därför nu förefalla löjliga, kan vara sant
nog. Men vår moderna civilisation bör likväl ej instämma i Letourneaus skratt.
Inom den europeiska strafflagstiftningen finna vi t. ex. kvarlefvor från ett
aflägset tidehvarf, då blodshämnden tillät öfverfall och dråp, medan det å andra
sidan var mycket betänkligt att stjäla ett får. Vi kämpa, hittills förgäfves, för
att i vår lagstiftning få infördt strängare straff för öfverfall och misshandel;
mildare straff för stöld har man visserligen börjat inse vara én nödvändighet.
Må man komma ihåg dylika paralleler, då man går att stifta bekantskap med
Letourneaus många öfverlägset afvisande domar om traditioner och seder hos
folkslag, hvilkas historia är föga känd.
Att våga sig på att skrifva en »moralens utvecklingshistoria» förrän man äger
ett tillräckligt och pålitligt historiskt materiel, är Öfver hufvud taget ganska betänkligt.
Letourneau bekänner sig till evolutionsläran. Det göra äfven vi men inom
vissa gränser. Ty i de Häckelska darwinistern^s abstrakta konsekvensmakeri
stöter denna lära ej endast på svårigheter utan på omöjligheter. Vi kunna ej
genom den förklara det andliga i synnerhet såsom lifsprincip. Letourneau
upprepar teorien om de själfaflande monererna, d. v. s. slemkulor af
ägghvite-haltiga kolämnesförbindelser hvilka röra sig och anses äga lif, vara organiska.
Men hvarför äga dessa organiska ägghvitehaltiga kolämnesförbindelser lif, på
samma gång som andra kemiskt alldeles likartade ämnen äro utan lif? Denna
fråga kan ej och kommer aldrig utvecklingsläran att kunna besvara å
materiell väg, likasom öfver hufvud taget de andliga grundfenomenerna undandraga
sig ali förklaring genom materialistisk utvecklingslära. Det torde åtminstone
tillsvidare vara säkrare och klokare att skrifva en moralens »historia» än dess
»utvecklingshistoria» i den betydelse, hvari Letourneau tager ordet.
Men vi skola alldeles af hålla oss från att här närmare belysa denna sida
af saken, emedan det är fullt tillräckligt att påpeka, hurusom Letourneaus
framställning, uteslutande historiskt sedd, saknar stod i de verkliga förhållandena.
Vi måste emellertid härvid begränsa oss och skola endast behandla tvenne af
hans hufvudläror, om människoätandet och om äktenskapet, därvid begagnande
oss af ett rikligt material, hvilket framlagts af en dansk historiker, professor
Joh. Steenstrup, hvilken på detta område torde få anses som en auktoritet af
första rangen. Denne författare påpekar i öfrigt hos Letourneau ganska många
rätt påfallande fel, äfven då det gäller den verkligt historiska tiden, såsom
beträffande kvinnans ställning i Sparta, kristendomens historiska resultat, åtskilliga
rättsfrågor o. s. v. För kuriositetens skull skola vi anföra ett exempel, som’
är ganska komiskt. Letourneau säger: »En longobardisk lag går till och med
så långt, att den bestraffar blotta tanken att tillfoga härskaren något ondt (si
quis contra animam regis cogitaverit, animæ suæ incurrat periculum: Om någon
tänker något ondt om konungen, råkar han själf i fara)». Här talas naturligt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
