Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - E. G. F.: Två konstutställningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ KONSTUTSTÄLLNINGAR,
53
gifna af sorgflor och palmkvistar, porträtten af de fyra nyligen bortgångne:
G. W. Palm, J. P. Södermark, C. G. Hellqvist och C. Flodman.
Tvenne generationer ha hunnit åldras sedan den tid, då Palms konst var
ung och lifskraftig, och sådan den då var, så förblef den till konstnärens sena
ålderdom. Nya sätt att se och att återgifva naturen hafva uppkommit; men
de ha lemnat den gamle mästaren oberörd, han har aldrig öfvergifvit sin ungdoms
ideal och såsom han målade då under Italiens soliga himmel, så målade han
ännu till det sista. Det är också med en känsla af vemodsfull vördnad vi
betrakta dessa färgrika dukar med motiv från det aldrig glömda Italien eller från
Gotland med dess sydländska natur. En gång ha också de varit resultaten .af
en brytning med föråldrade traditioner — djärfva opponentarbeten—• och våra
fäder ha beundrat dem såsom sannare och friare tolkningar af en skön natur.
För oss äro de ej mera sanna, och de synas bundna i en konventionel
färgskalas fjättrar. Men detta oaktadt kunna och måste vi beundra dem. Vi
beundra det vackra återgifvandet af det klassiska landskapets ädla linier, de
mättade lokalfärgerna, den "säkra teckningen, och vi måste erkänna, att denna
härliga italienska natur af Palms konst fick en tolkning, som, om den äfven
synes oss konventionel, dock är adlad af en osviklig skönhetskänsla, en
brinnande kärlek.
J. P. Södermark intar såsom porträttmålare en ställning, hvilken något
liknar Palms inom landskapsmålning. Åtskilliga år yngre än denne, tillegnade
han sig dock en äldre tids teknik — en teknik, i hvilken hans fars
mästarehand skapat konstverk af hög rang, men som för sonen alltid blef ettJiinder
för ett sannt återgifvande af den lefvande människans drag. Hans konst gick
ej öfver den aktningsvärda medelmåttans gräns. Han ägde visserligen
förmågan att ganska väl träffa likheten, -han kunde äfven på ett fint sätt gifva
förebildens individualitet, men hans karnation är sällan den lefvande människans,
hans figurer lida af en tvungen stelhet, och om han äfven genom ständig
öfning vann en viss virtuositet såsom stoffmålare, så förmådde han dock aldrig
bemästra luftperspektivets svårigheter. De tre porträtten af generalspersoner
äro representativa prof på hans konstnärsskap.
Med C. G. Hellqvist bortgick väl en af våra bästa historiemålare.
Arten är i utdöende, ty vår tids människor sakna ju intresse för det förflutna,
fullt upptagna som de äro . af sig själfva, därför äro äfven konstnärerna
hänvisade till det närvarande, om de också skulle ha förmåga och tålamod att
förvärfva de egenskaper, som fordras för att skildra det förflutna. Dessa
egenskaper innehade som bekant Hellqvist i hög grad. Fantasi, lärdom, förmåga
att sätta sig in i äldre tiders förhållanden, framträda i alla hans historiska
taflor. »Gustaf Adolfs lik i hamnen vid Wolgast» och »Sten Stures död», tvenne
härstädes redan förr bekanta taflor, representera konstnären på ett lyckligt sätt
såsom historisk kompositör. En annan Stda af hans talang, hittills föga känd
hos oss, .framträder i den mängd små akvarellstiidier, som fylla absidens
väggar och som till förmån för konstnärens familj bortlottas. Det är exteriörer
och interiörer från tyska städer, från Italien och Sverige, studier af blommor
och djur samt figurstudier, små eleganta stycken, i hvilka Hellqvist visar sig
som en fin iakttagare af den omgifvande verkligheten och en akvarellist af rang.
Den yngste af dessa döde, både hvad lefnadsåren och hans konst
beträffar, var Carl Flodman. Ingen af våra yngre landskapsmålare har som han
förstått att vinna åskådaren. Och hvad som åstadkommer detta, hvad som
gör att hans taflor ej blott tjusa värt öga, men också sätta vårt hjärtas
innersta strängar i dallring, det är det att vi i dem alla blifva medvetna om en
älskvärd, sympatisk personlighet. Flodman älskade det svenska landskapet,
särskildt sådant det ter sig på Skånes slätter och kuster. Det är också en
äkta svensk prägel öfver hela hans konst. Han kom aldrig i tillfälle att lik-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
