Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - C. O. Nordensvan: Något om krigföring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillgångar och sålunda blefvo mycket friare än förut i sina rörelser. Det
allmänna uppbådet eller konskriptionen ställde tillräckligt med folk till
krigsstyrelsens förfogande, hvadan man icke behöfde hushålla därmed på
samma sätt som förut. Krigföringen underlättades i högsta grad genom
det nya sätt, på hvilket penninge- och affärsväsendet ordnades, hvarigenom
för kriget erforderliga medel kunde anskaffas, utan att de förut behöfde
vara upplagda i fyllda skattkammare. Allt detta inledde krigföringen på
alldeles nya banor, möjliggjorde en betydlig ökning af härarnes styrka,
tillät att dela dem under rörelserna och att utsträcka dessa på långa håll.
Allt var dock så nytt, att man ännu icke kunde vänta några
genomgripande förändringar, och i själfva verket skilde sig ledningen af de första
revolutionskrigen föga från den föregående tidens krig.
Det var den unge general Bonapartes fälttåg i Italien 1796, som
öppnade vägen för ett nytt tidehvarf i krigskonstens utveckling. I stället
för det pinsamma fasthängandet vid magasinen, i stället för tveksamheten
och de obetydliga målen ryckte han med kraft på sin motståndare,
utdelade hugg på hugg mot dennes enskilda delar och förföljde eller
kringgick dessa, så att han ganska snart stod i hjärtat af fiendens land. Ännu
mera blef detta fallet under de följande fälttågen, och de mästerligt ledda
slagen vid Austerlitz och Jena afslutade hvar sin djärfva, i stort anlagda
krigsrörelse och sträfvade till intet mindre än fiendens fullständiga
krossande, hvilket mål också nåddes. Napoleons fiender lärde sig emellertid
småningom hans krigssystem, och denna tids tvänne största
militärförfattare, fransmannen Jomini (som 1813 öfvergick i rysk tjänst) och
preussaren Clausewitz, hafva på ett öfverlägset sätt utvecklat detsamma. Den
senares landsmän hafva sedermera sorgfälligt studerat detta system, och
1866 och 1870 årens krig utgöra vittnesbörd om dessa studiers noggrannhet.
Den nutida krigföringen utmärkes framför allt genom kraft och
beslutsamhet. Kriget har till mål fiendens fullständiga besegrande,
hvarvid den numeriska öfverlägsenheten blir af allt större betydelse.
Krigföringens förnämsta mål är att skaffa sig öfverlägsenhet först och främst
på hela krigsskådeplatsen och sedan på den afgörande punkten, hvarefter
hon söker slaget och, sedan detta vunnits, oförtrutet fortsätter rörelserna,
tills krigets mål ernåtts. För att närmare förklara detta, torde det vara
på sin plats att följa ett krig under dess vanliga förlopp.
Sedan de diplomatiska noterna tilltagit i skärpa och den utmanande
kanske gifvit ökad kraft åt sina fordringar genom vidtagande af
truppsammandragningar, afgifver han vanligen ett ultimatum. Besvaras icke
detta inom utsatt tid på önskadt sätt, så är kriget färdigt, äfven om
särskild krigsförklaring därefter icke skulle afgifvas. Ser den utmanade ingen
möjlighet att undgå kriget, kan han förekomma sin fiende genom
krigsförklaring, och man har äfven sett krig, som öppnats utan dylik förklaring,
såsom Rysslands mot Sverige 1808.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
